flisas

Nu är vi i hemmahuset. 

En katt - aldrig så långt borta. 

Dagarna går ihop - jag vet inte vilken dag det är. Ett plus ett blir ett. Jag minns inte mina elevers namn. Och på vårt eget sätt berarbetar vi vårens utmaningar och förbereder oss för höstens. Vi gör det enkelt. Vi försöker göra resan till målet. 

Igår firade vi farmors födelsedag. God mat, kubbspel, pingis, kortspel och badminton! 

På Facebook läser jag om mor- och farföräldrar som tar med barnen på Astrid Lindgrens värld, Legoland, på en fisketur, till ett slott, bygger en koja eller fikar i stan, någon är på biblioteket, på bio och en annan på badplatsen. Det blir påtagligt. Saknaden är stor. Och fortfarande svår. Det finns så mycket som förblir ogjort. Så många minnen som aldrig skapades. Minnen måste skapas innan det är för sent. 

"En resa har alltid en start och ett slut

..."Rustningen glänser, min tusende kamp
Ärren pryder mitt skinn som tatueringar
Slagord, citat, som formas till meningar
Vad e meningen med allt vi gör
När allt stannar upp samma sekund vi dör?
Jag blundar och hör det mycket klarare nu
Vad dom än slänger på mig, jag klarar det nu
En hård ritt, hoppas sadeln e mjuk
För jag rider i solnedgång tills sagan e slut
Eftertexten rullas ut när jag lämnar
Klar med mig själv nu, allting har ändrats
Ingen mera ångest, sömnlösa nätter
Så länge drömmarna räcker..." (Petter mon voyage") 

Jag gråter ett par tårar för minnena som aldrig blev, men torkar dem och skapar mina egna.  Stryker över ärren på huden och i hjärtat. Vårdar dem. Rider höga hästar mot solnedgången. Skapar mening av orden. En saga kan vara vacker, trots att sagan aldrig slutar bra.