11/3; måndag
Jag sitter i soffan. Om jag sluter ögonen och tänker på dig vet jag exakt hur hela din kropp känns. Jag vet hur du luktar.
Jag känner dina rörelser. Dina rörelser var vackra, energiska och spänstiga - fulla av energi. Jag har nog aldrig uppskattat att rida någon å mycket som jag har älskat att rida dig. Mil efter mil. Och jag vet hur du ska kännas - och inte kännas. Hela min kropp har sagt att det är fel. Jag känner dig - som ingen annan gör. Jag har letat orsaker, sanningar och anledningar. Gissat. Försökt få svar. Tårarna har stigit i ögonen när jag har känt din plötsliga smärta. Du lärde du mig hur ett smärtorsakat beteende vid ridning kan se ut...
Jag har dig att tacka för mycket. Jag hoppas och tror - att våra äventyr inte är slut ännu - även om våra mål ser annorlunda ut nu än för ett par månader sedan. Det jag hoppades på då - är långt ifrån det mitt hjärta vill nu. Vi har fått några svar. Men inte alla. På ett sätt är det skönt. Nu ska jag landa i det här. Vi har något att utgå ifrån. Jag ska gråta ett par tårar. Bryta ihop. Och komma tillbaka. Idag har jag ont i hela min kropp - jag har tagit över en del av din smärta. Och jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska få mindre ont.
