flisas

Jag kommer hem. Med tryck i tinningen. Stressen i halsgropen. Jag är sen. Två barn ska iväg. Fotbollsmatch i väckelsång och träning på vallen. Några frågor för mycket. Sigge har ont i magen - i magsjuketider - "jag har nog ätit för lite" (i den här familjen betraktas man som pesten vid magsjuka och när det dessutom stundar tävling och Berlinrresan.. och i den här familjen säger man inte att man har ont i magen om msn inte verkligen har det...). Det bubblar över. Jag är inte stolt över det. Jag blir orolig för det jag inte kan påverka. Magsjuka. Tanken gör mig rädd. Det knyter sig. Andningen blir kort. Skriken för gälla. 

Jag tvingar mig att andas i triangel. Jag ler. Sänker axlarna. Och påminner mig om att jag ändå inte kan påverka det. Jag fokuserar på det jag kan påverka. Disken. Dammet. Jag sätter på musik. Öppnar dörren - släpper in syre och ljus. Jag hämtar in tvätt från strecket. Säger "hej då" till barnen. Lagar mat. Och fortsätter andas. Ett andetag i taget. En sak i taget.