flisas

Det slår mig allt oftare.
Det är inte lika roligt längre.
På jobbet.
Det som jag har älskat - och älskar.
Långsamma förändringar. Och när jag tänker på det så är det inte mycket som har blivit bättre - men listan kan göras ganska lång på saker som har blivit sämre...
Läraryrket är ett yrke där vi förväntas kunna hålla många bollar i luften och prestera på topp oavsett vilken elevgrupp vi än möter.
Skolans och lärarens ansvar för att eleverna ska uppnå de angivna målen är mycket stort. Av den anledningen anstränger sig lärare att förbereda, genomföra och efterarbeta sina lektioner.
Och jag gillar det. Jag försöker göra det tydligare, bättre, individanpassat, intressant… jag utvärderar, tänker nytt och jag älskar att försöka hitta lösningar. Att nå fram till varje grupp. Att se varje elev.
Vi lärare förväntas bemöta lågaffektivt, kunna hantera de extra anpassningar i form av korta pauser och enskilda i instruktioner. När vi ber om hjälp får vi ständigt höra om bildstöd, tydlighet, struktur och inläst material.
Men hur ska vi hinna med allt vi förväntas göra? Hur ska vi hinna se alla elever när var och en - eller i stort sett alla - behöver, och har rätt till, enskilda instruktioner, skrivhjälp på prov, förlängd provtid… De extra anpassningarna har blivit norm och de lärare som inte lyckas är misslyckade. En elev som inte lyckas är en misslyckad lärare.
Vi lärare kan få råd av “experter” som inte arbetar med eleverna - utan ger oss lärare råd i hur man kan anpassa och individualisera undervisningen. Vi får råd av ”experter” som säger att lärare måste bli bättre på att anpassa och individualisera undervisningen, men de ger sällan konkreta råd om hur det faktiskt ska gå till. De har inte alltid ens träffat eleven…
Att en lärares rop på hjälp inte hörsammas direkt - utan lärarens kompetens istället blir måltavla beror på att skolan inte har tillräckligt med resurser för att nå de höga kraven på skolan. “Alla elever ska lyckas”. “Alla elever ska inkluderas”. “Alla elever ska få en likvärdig undervisning”. Till vilket pris som helt. Och det är lärarens uppgift att se till att det blir så.
Kunskap kostar.
Barn kostar. Skolan kostar. Det är vår investering för framtiden och den kan inte annat än att få kosta.
Vuxna kostar.
Vi får vad vi sår…och just nu sår vi för utbrända lärare och en framtid av misslyckade skolgångar. När lärare förväntas trolla med knäna och ”anpassa” sin undervisning utan resurser så är det inte konstigt att de vill lämna klassrummet.
Det är inte lika roligt längre. Det är inte roligt att inte räcka till. Det är inte roligt att inte kunna sova på nätterna. Och ständigt bli syndabocken - för det är läraren som misslyckas och borde göra bättre. Till vilket pris som helst? Till vilket pris som helst. Till vilket pris som helst...