flisas

Idag är det tolv år sedan vi gifte oss - vi drack skumpa igår. Då - hade vi precis tagit oss igenom mitt värsta år. Året efter att min mamma dog. Vi bestämde oss då - att vi inte ville att fler skulle hinna dö innan vi gifte oss, vi hade redan väntat för länge. När vi bestämde datum visste vi inte att svärmor skulle genomgå en bröstcanceroperation precis innan bröllopet. Men vi var med allihop. Och jag minns färgerna. Jag minns musiken. Jag minns glädjen. Och jag såg mamma - eller det är klart att det inte var mamma - men det gick förbi en vithårig dam utanför kyrkofönstret när vi stod framför prästen och sa "ja". Jag såg aldrig ansiktet. Men mamma hade så gärna velat vara med - hon var nog där… Hon var där - hon var nära. Vi la ett hjärta på mammas grav. Och vi dansade och skrattade hela natten efter att tårarna vid graven hade torkat.

Idag red jag förbi platsen där vännerna överraskade mig med möhippa. Älskade vännerna. Jag hade varit så rädd för att det inte skulle bli någon. Men jag hade fel - de gjorde det så bra! Det är samma skog. Men det ser annorlunda ut - de har fällt träd. Jag lever samma liv idag - men mycket har förändrats. Och samtidigt - ingenting. Det är samma saker som är viktigt. Livet. Kärleken. Tryggheten. Men det finns en ton av bitterhet - en känsla som lurar hela tiden. Tomheten. Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Min mamma var min bästa vän. Ibland när jag tänker på henne så gör det så ont...att jag inte kan få luft. Hjärtat stannar...och varenda cell i min kropp skriker av förtvivlan och ilska...över att hon inte finns här. Jag envisas med att upprepa orden "Något blev fel. Det skulle inte vara hon. Någon gjorde fel!" Mamma...skulle inte dö. Inte då. Inte än… Hon var 59 år. Hon var inte klar. Vi var inte klara. Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Fortfarande vill jag ringa mamma och berätta saker. Fortfarande minns jag när jag raderade hennes nummer från mobilen. "Aldrig mer". Men jag kommer alltid att tänka, när något händer, att jag måste berätta för mamma. Hon skulle förstå… Hon skulle finnas där. Hon skulle behövas.
Den första tiden kom förtvivlan och ilskan ofta. I varje sak jag gjorde...saknade jag mamma. Allting omkring mig påminde om mamma. Och jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag minns att jag kunde gråta så mycket att jag trodde att jag skulle kräkas. När jag väl började tänka och gråta...tog det över hela mig och det kändes som om jag skulle gå i bitar. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva utan mamma...men jag kan ju det. Känslan är densamma idag - men den kommer mer sällan...och jag har lärt mig att inte låta känslorna ta över hela mig. Ibland när jag känner att det är "på väg" kan jag stoppa mig själv och tänka "Nej, jag kan inte bryta ihop idag, jag ska ju på möte imorgon!" Jag har lärt mig känna igen signalerna...och stå emot dem när det inte finns utrymme.
Ibland blir jag lite bitter...på hur livet har blivit. Mamma bodde ett par ifrån oss. Hon skulle njuta av barnbarnen och bli gammal. Hon skulle hjälpa till och hämta ibland på dagis, läsa läxor och bjuda på pannkakor efter skolan. Hon skulle skämma bort barnen med godis och ohämmat med tid. Det fanns ingen som var så närvarande som hon. Och som ville vara så närvarande - det är därför det blev så fel… Det är därför det måste vara ett misstag. Det är därför hon fanns där utanför kyrkofönstret. Hon ville vara med. Det finns så mycket jag vill berätta. Det finns så mycket som jag önskar att jag hade sagt - som aldrig blev sagt. Vi hann ju inte säga hej då. Men själar säger aldrig farväl.
Och nu har det gått ännu ett år. Det finns så oerhört mycket att vara tacksam för. Bitterheten får inte ta överhanden. Tacksam för livet. För kärleken. För oss. För det som har format oss. För det som en gång har funnits. För det som finns.