diagnos på gott och/eller ont?
Jag har tänkt på det här länge… Diagnosens vara eller icke vara. Diagnosen på gott och ont. "Hen borde utredas." "Har hen någon diagnos?" Ibland finns det en övertro till diagnoser. "Bara man får en diagnos så förstår omgivningen och personen själv så
mycket mer." Man söker förklaringar i en diagnos. Men jag anser att diagnosen i sig inte förändrar någonting - om du inte omfattas av LSS eller har rätt till en annan skolform. Jag möter många som jag känner har en övertro på diagnosen.
Barnen och behoven har alltid funnits. Förr förklarades de här barnens beteenden med alltifrån dålig mor-barnrelation, bristande folkvett eller lättja till en förvriden samhällsstruktur och en klassfråga. Nu hör man mer sällan dessa förklaringsgrunder men oftare hur forskare söker efter gener, förändringar i signalsubstanser eller skador på frontalloberna. Forskare letar förklaringar bland nervändar och i hjärnans hemlighetsfulla rum. I avvaktan på svaren, i väntan på de fullständiga förklaringarna får vi nöja oss med att ställa så kallade symptomdiagnoser. Med tillräckligt många symptom av ett särskilt slag placeras man i en särskild kategori. Efter klassificeringen finns den där – diagnosen. På gott - och/eller ont.
En diagnos kan innebära en sorts förklaring både för personen själv och för dess omgivning. En diagnos kan göra att vi får en bättre förståelse för det vi ser och att vi får hjälp att förstå olika beteenden. Vi kan få hjälp att anpassa oss efter barnet. Det är i och för sig sorgligt att det ska behövas en diagnos för det… Men såklart finns det en risk att personen blir sin diagnos. Att omgivningen bara ser diagnosen och glömmer att se hela människan. Diagnoser kan vara stigmatiserande, skuldbeläggande och nedvärderande.
Om man får en diagnos där man innefattas av LSS (lagen ska ge personer med funktionsnedsättning det stöd de behöver för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt och leva som andra. I lagens personkrets ingår tre grupper: personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, personer med betydande och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom samt personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.) så kan det absolut finnas en nytta.
Diagnosen "intellektuell funktionsnedsättning" kan göra att omgivningen kan börja ställa rimliga krav. Barnet kan få lyckas utifrån sina förutsättningar och slipper leva upp till sina negativa förväntningar på sig själv. Man kan ha rätt att läsa enligt särskolans läroplan.
Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.
1. För de som verkligen har stora problem bör en diagnos vara bra och hjälpa till stöd och förståelse. Så är det inte alltid. För ofta är det inte till hjälp. Och då är diagnosen bara ytterligare en belastning. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och få rätt stöd och anpassningar.
2. Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!?
3. Många annorlunda barn idag får ingen diagnos, de utreds inte ens och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har "en släng" av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen…
Men det finns ingen anledning att göra en utredning för "lärarens skull". Skollagen är tydlig. Om en elev riskerar att inte nå kunskapskraven är personal kring eleven skyldig att anmäla det till rektor som i sin tur är skyldig att skyndsamt initiera en utredning och om behovet finns, sätta in åtgärder och utforma ett åtgärdsprogram - om det behövs, oavsett om fet finns en diagnos eller inte. Vi lärare ska möta varje elev utifrån deras förutsättningar, oavsett eventuella diagnoser. Vi ska anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar och behov.
Men för att göra det behövs kompetens och förutsättningar och eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt för alla tre kategorierna. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller NPF, osv.
Kompetens hos lärarna och förutsättningar (när det gäller miljö, gruppstorlek och kunskap) att möta de här barnen - som finns i varje klass - skulle minska mycket lidande, fler skulle passa in och slippa utanförskap och lidande. Det är inte diagnosen i sig som förändrar. Det är inte diagnosen i sig som hjälper oss lärare. Och om den inte hjälper barnet - kan den vara förödande. Låt oss vara olika. Det finns inga rätt eller fel. Men det finns mer eller mindre trasiga människor och ibland en för stor tillit till diagnosen. Med diagnosen kommer inte en manual eller ett facit över livet - precis lika lite som någon utan diagnos har det. Det finns svårigheter - och lättheter - för alla. Det finns likheter och olikheter.
https://prestationsprinsen.wordpress.com/2012/04/26/diagnos-eller-inte-funktionsnedsattning-eller-inte-bra-eller-inte-kan-vi-inte-bara-konstatera-att-vi-ar-olika-vi-kommer-med-olika-funktionsuppsattningar/
https://forskolan.se/diagnos-pa-gott-och-ont/
https://www.funktionshindersguiden.se/lagar-och-myndigheter/sol-och-lss-vid-funktionsnedsattning/
https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-kursplaner-for-grundskolan/laroplan-lgr11-for-grundskolan-samt-for-forskoleklassen-och-fritidshemmet
Barnen och behoven har alltid funnits. Förr förklarades de här barnens beteenden med alltifrån dålig mor-barnrelation, bristande folkvett eller lättja till en förvriden samhällsstruktur och en klassfråga. Nu hör man mer sällan dessa förklaringsgrunder men oftare hur forskare söker efter gener, förändringar i signalsubstanser eller skador på frontalloberna. Forskare letar förklaringar bland nervändar och i hjärnans hemlighetsfulla rum. I avvaktan på svaren, i väntan på de fullständiga förklaringarna får vi nöja oss med att ställa så kallade symptomdiagnoser. Med tillräckligt många symptom av ett särskilt slag placeras man i en särskild kategori. Efter klassificeringen finns den där – diagnosen. På gott - och/eller ont.
En diagnos kan innebära en sorts förklaring både för personen själv och för dess omgivning. En diagnos kan göra att vi får en bättre förståelse för det vi ser och att vi får hjälp att förstå olika beteenden. Vi kan få hjälp att anpassa oss efter barnet. Det är i och för sig sorgligt att det ska behövas en diagnos för det… Men såklart finns det en risk att personen blir sin diagnos. Att omgivningen bara ser diagnosen och glömmer att se hela människan. Diagnoser kan vara stigmatiserande, skuldbeläggande och nedvärderande.
Om man får en diagnos där man innefattas av LSS (lagen ska ge personer med funktionsnedsättning det stöd de behöver för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt och leva som andra. I lagens personkrets ingår tre grupper: personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, personer med betydande och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom samt personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.) så kan det absolut finnas en nytta.
Diagnosen "intellektuell funktionsnedsättning" kan göra att omgivningen kan börja ställa rimliga krav. Barnet kan få lyckas utifrån sina förutsättningar och slipper leva upp till sina negativa förväntningar på sig själv. Man kan ha rätt att läsa enligt särskolans läroplan.
Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.
1. För de som verkligen har stora problem bör en diagnos vara bra och hjälpa till stöd och förståelse. Så är det inte alltid. För ofta är det inte till hjälp. Och då är diagnosen bara ytterligare en belastning. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och få rätt stöd och anpassningar.
2. Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!?
3. Många annorlunda barn idag får ingen diagnos, de utreds inte ens och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har "en släng" av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen…
Men det finns ingen anledning att göra en utredning för "lärarens skull". Skollagen är tydlig. Om en elev riskerar att inte nå kunskapskraven är personal kring eleven skyldig att anmäla det till rektor som i sin tur är skyldig att skyndsamt initiera en utredning och om behovet finns, sätta in åtgärder och utforma ett åtgärdsprogram - om det behövs, oavsett om fet finns en diagnos eller inte. Vi lärare ska möta varje elev utifrån deras förutsättningar, oavsett eventuella diagnoser. Vi ska anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar och behov.
Men för att göra det behövs kompetens och förutsättningar och eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt för alla tre kategorierna. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller NPF, osv.
Kompetens hos lärarna och förutsättningar (när det gäller miljö, gruppstorlek och kunskap) att möta de här barnen - som finns i varje klass - skulle minska mycket lidande, fler skulle passa in och slippa utanförskap och lidande. Det är inte diagnosen i sig som förändrar. Det är inte diagnosen i sig som hjälper oss lärare. Och om den inte hjälper barnet - kan den vara förödande. Låt oss vara olika. Det finns inga rätt eller fel. Men det finns mer eller mindre trasiga människor och ibland en för stor tillit till diagnosen. Med diagnosen kommer inte en manual eller ett facit över livet - precis lika lite som någon utan diagnos har det. Det finns svårigheter - och lättheter - för alla. Det finns likheter och olikheter.
https://prestationsprinsen.wordpress.com/2012/04/26/diagnos-eller-inte-funktionsnedsattning-eller-inte-bra-eller-inte-kan-vi-inte-bara-konstatera-att-vi-ar-olika-vi-kommer-med-olika-funktionsuppsattningar/
https://forskolan.se/diagnos-pa-gott-och-ont/
https://www.funktionshindersguiden.se/lagar-och-myndigheter/sol-och-lss-vid-funktionsnedsattning/
https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-kursplaner-for-grundskolan/laroplan-lgr11-for-grundskolan-samt-for-forskoleklassen-och-fritidshemmet
Kommentarer
Trackback