26/4; söndag

Det kollegiala lärandet är nödvändigt för mig. För andra är det ensamarbetet som är en del av deras läraridentitet - och det kollegiala lärandet anses mest vara merarbete, läskigt och blottande…
När jag pluggade till lärare var det eleverna och mina ämnen som jag såg framför mig. Jag skulle ha kollegor också. Vi skulle stötta och hjälpa varandra. Skratta och gråta ihop. Hjälpas åt att härda ut. Då visste jag inte hur viktiga mina kollegor skulle bli… Inte bara för min egen trivsel - utan för mitt och mina elevers lärande. Då - när jag började som lärare - träffades matte/NO-lärarna en gång i veckan på ämneskonferenser. Då diskuterade vi mest läromedelsinköp och andra inköp.
Vi lärare får ofta höra, i rapporter från Skolverket, att vi samarbetar för lite. Vi auskulterar sällan. Vi gör bra saker - var och en för sig. Men vi ger sällan återkoppling på lektioner, bedömning och provuppgifter. Jag gillar inte enstaka auskultationer eller lektionsbesök - jag vill vara två på varje lektion. Tvålärarskapet är fantastiskt - för såväl lärarnas som elevernas lärande. Det kollegiala lärandet är för mig en självklarhet - inget påtvingat - utan kompetensutveckling, varje dag.
Jag anser att vi lärare behöver mer av varandra. Under de senare åren har vårt ämneslag blivit ett väl fungerande ämneslag. Vi delar allt. Från planering och innehåll, till att vara två lärare på samma lektion, som delar ansvaret för såväl ämnesstoff som lärande och bedömning. Vi analyserar varje lektion, försöker ständigt utveckla och tänka nytt. Vi samarbetar strukturerat över tid och får nya kunskaper och färdigheter för vårt dagliga arbete. Vi gör det med fördel genom att utgå från identifierade utvecklingsbehov i undervisningen. Sedan söker vi nya kunskaper att kombinera med befintliga inom utvecklingsområdet. Vi prövar nya undervisningsgrepp, dokumenterar, analyserar hur det gick, innan vi reviderar och prövar igen - precis det SKolverket efterlyste på vår skola när de gjorde insepktion i höstas. Det handlar alltså inte om att bara dela material, berätta vad som hänt på någon lektion, ge enstaka undervisningstips eller life hacks. Allt det där fyller sina funktioner, men det kollegiala lärandet både kräver och ger mer. Lärarens förmåga att undervisa och vårt engagemang är de största undervisningsrelaterade faktorerna för elevers lärande. Både vår förmåga och vårt engagemang stärks genom ett väl fungerande kollegialt lärande. Jag vill utvecklas som lärare - och det är svårt att göra det själv… Ett väl fungerande kollegialt lärande leder till att vi känner oss uppskattade, får ett erkännande och bekräftelse på att vi mer än duger som lärare. Det synliggör både vad vi kan och vad vi kan utveckla, tillsammans.
I år har en no-kollega och jag haft fördelen att "råka" sitta i samma rum, vilket har gjort att vi diskuterar, analyserar och planerar i stort sett allt tillsammans. Vi gör allt mindre dubbelarbete. Men nu ska vi flytta runt igen. Byta platser. Sätta oss i EHT-spår - jag kommer inte sitta med någon ämneskollega, däremot med de som undervisningar en del av mina elever. I ärlighetens namn - hur ofta (per dag) diskuterar vi, löser och utvecklar vi en pedagogisk situation i arbetslaget? Vi kommer inte längre att få möjlighet att samarbeta i den utsträckningen som vi gör… För mig - för oss - är detta ett steg bakåt i utvecklingen av undervisningen. Självklart har vi våra stunder då vi vill och behöver jobba på egen hand. Samarbete kan dessutom kännas mer energikrävande än ensamarbete för många. Därför behöver samarbetet finnas inbyggt i skolans struktur, ges utrymme i schemat, så att man inte måste jaga nya tider att ses varje gång. Vi har alla suttit på alltför många meningslösa möten. Varje möte vi har i ämneslaget är viktigt - varje gång funderar vi på hur vi ska få riktigt bra undervisning med våra elever. Vi sitter inte bara av tiden och väntar på att få börja jobba… Vi gör det vi behöver. Vi gör det som vi tror och tycker är viktigt. Och vi gör det tillsammans för att lära oss - för att bli bättre - för att våra elever ska lyckas i större utsträckning.
Jag är så ledsen och besviken på att de som "inte tror på det kollegiala lärandet" återigen har fått göra sin röst hörd. Att vi som har ett fungerande samarbete ska få stryka på foten. Att vi ska tvingas arbeta själva igen… när vi äntligen är en bit på väg mot det som forskningen säger är viktigt för den svenska skolan. Varför kan jag inte bara få arbeta med dem som jag behöver det mest med? 
(https://www.skolverket.se/publikationsserier/rapporter/2016/timss-2015.-svenska-grundskoleelevers-kunskaper-i-matematik-och-naturvetenskap-i-ett-internationellt-perspektiv?id=3707
http://www.oecd.org/education/school/Sweden-TALIS-2013-Swedish-report-p%C3%A5-svenska_sv.pdf
https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/kollegialt-larande---individutveckling-eller-skolutveckling
https://www.skolverket.se/getFile?file=3415
https://skolvarlden.se/artiklar/varannan-larare-skulle-inte-valja-yrket-igen
https://www.skolverket.se/publikationsserier/rapporter/2016/timss-2015.-svenska-grundskoleelevers-kunskaper-i-matematik-och-naturvetenskap-i-ett-internationellt-perspektiv?id=3707
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/tid-kollegialt-larande-sa-kan-du-komma-igang
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/7-steg-sa-skapar-du-mer-meningsfulla-moten
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/kollegialt-larande-ar-inte-skrap-men-fallgroparna-ar-manga)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback