Att vara - eller inte vara
"Grupptillhörighet är livsviktigt för människor och vi är beredda att göra nästan vad som helst för att få vara med i grupper och slippa vara ensamma." Det har alla som har läst och lyssnat på psykiatern och läkaren Anders Hansen blivit medvetna om.
Vi lever i en tid då vi för första gången i historien kan lyfta på locket och blicka in i det organ där våra tankar, minnen och känslor skapas. Och när vi lär oss mer om hjärnan lär vi oss mer om oss själva, säger han.
Människor vill tillhöra en grupp. Och inte bara vill, utan måste. Ensamhet är faktiskt till och med farligt för oss människor. Människans behov av att tillhöra en grupp är otroligt starkt och vi är beredda att haka på så gott som vilka grupperingar som helst för att få känna tillhörighet. Det kan innebära livsfara att inte höra till en grupp eftersom risken var större att bli anfallen av djur, andra människor och att svälta.Det här gör att vi är benägna att försvara gruppen och gruppens åsikter, till nästan vilket pris som helst. Vi är hellre med i gruppen - än utanför. Oavsett pris… Att få känna tillhörighet gör att vi reflexmässigt slår ifrån oss saker som hotar eller går emot vår grupp och den gruppens åsikter. Oavsett om det går mot vår egen åsikt… Man kanske säger saker man aldrig hade sagt om man var själv och man kanske gör saker man inte skulle gjort om man inte kände grupptryck...
Solen skiner. Jag är aldrig beredd. Obarmhärtigt ljus. Rakt igenom mig. Genom flottiga glas, fingeravtryck och smutsiga lager. Igenom rustningar. Och in mellan revbenen, till hjärtats trånga rum.
Skrapsår. Och skavsår. Huggormar och mygg. Svidande hud. Vitsippor. Smutstvätten på golvet i drivor - lager efter lager efter vinterns kyla. Jag hann inte tvätta smutstvätten, sminka mig, putsa fönster eller städa. Jag försöker ursäkta mig, att jag inte kommit längre, inte vet bättre eller hunnit mer. Jag blottar min gråbleka vinterkropp. Naken och obekväm. Jag hör vrålet som kommer ur min strupe. Vårskriket. Det här är min kvinnas vårskrik. Jag skriker för alla röster som inte hördes och inte hörs, för de som inte kan eller hann göra sin röst hörd.
Orden kommer mot mig. En liten pojkes chans att få lov att vara sig själv. Den lilla pojken i den stora kroppen. Ifred från snärtar med handdukar i ett sunkigt omklädningsrum. En pojke som vågar kramas när de andra börjar ryggdunka. Pojken får inte vara ifred. De utnyttjar honom. Får honom att vara någon annan. Han biter ihop. Han vill så gärna tillhöra...
Jag skriker. Det gör ont. Jag skriker sällan. Jag släpper ut de känslor som jag bär åt andra. Smärtan. För livet. För barnen. För frihet. För all kärlek. För all förståelse och värme. För all klokhet och skarphet. Moderligheten ända in i döden.
Det här är mitt okontrollerade primalskrik. Samma skrik jag skrikit när jag fött mina tre barn. Samma skrik som jag skrek när min mamma dog, för att vi aldrig hann säga hej då. Som drakhonan Katla i bröderna lejonhjärta, när ingen längre kan fjättra henne i sin håla. När Tengil tappat sin lur. Död och födelse i samma ljud. Som fåraherden som vaktar sin får. Som lejonhonan som försvarar sina ungar. Som urmodern med instinkterna som fått arten att överleva. Och skriket övergår i våldsam gråt. Och gråten stillar sig till tysta tårar som rinner om kvällen.
Jag vill krama dig - men du håller avstånd och föser bort min hand. Jag vill hjälpa dig. Skydda dig. Bevara dig - när andra försöker förändra dig. Förgöra dig. Förstöra dig. Lilla pojken min. Jag kan inte skydda dig. Men jag kan skrika.
Jag gråter. Det gör ont när knoppar brister. När man blir vingklippt, och fästena blir blodiga. Jag skriker. Jag kommer resa mig igen. Jag kommer strida tills jag har tappat luren. Jag kommer inte ge upp för rätten att Vara. Sig. Själv. Jag kan förstå - men aldrig acceptera att man utnyttjar någons svaghet för sin egen vinning. När man gör någon utanför - för att själv höra till.
Vi lever i en tid då vi för första gången i historien kan lyfta på locket och blicka in i det organ där våra tankar, minnen och känslor skapas. Och när vi lär oss mer om hjärnan lär vi oss mer om oss själva, säger han.
Människor vill tillhöra en grupp. Och inte bara vill, utan måste. Ensamhet är faktiskt till och med farligt för oss människor. Människans behov av att tillhöra en grupp är otroligt starkt och vi är beredda att haka på så gott som vilka grupperingar som helst för att få känna tillhörighet. Det kan innebära livsfara att inte höra till en grupp eftersom risken var större att bli anfallen av djur, andra människor och att svälta.Det här gör att vi är benägna att försvara gruppen och gruppens åsikter, till nästan vilket pris som helst. Vi är hellre med i gruppen - än utanför. Oavsett pris… Att få känna tillhörighet gör att vi reflexmässigt slår ifrån oss saker som hotar eller går emot vår grupp och den gruppens åsikter. Oavsett om det går mot vår egen åsikt… Man kanske säger saker man aldrig hade sagt om man var själv och man kanske gör saker man inte skulle gjort om man inte kände grupptryck...
Solen skiner. Jag är aldrig beredd. Obarmhärtigt ljus. Rakt igenom mig. Genom flottiga glas, fingeravtryck och smutsiga lager. Igenom rustningar. Och in mellan revbenen, till hjärtats trånga rum.
Skrapsår. Och skavsår. Huggormar och mygg. Svidande hud. Vitsippor. Smutstvätten på golvet i drivor - lager efter lager efter vinterns kyla. Jag hann inte tvätta smutstvätten, sminka mig, putsa fönster eller städa. Jag försöker ursäkta mig, att jag inte kommit längre, inte vet bättre eller hunnit mer. Jag blottar min gråbleka vinterkropp. Naken och obekväm. Jag hör vrålet som kommer ur min strupe. Vårskriket. Det här är min kvinnas vårskrik. Jag skriker för alla röster som inte hördes och inte hörs, för de som inte kan eller hann göra sin röst hörd.
Orden kommer mot mig. En liten pojkes chans att få lov att vara sig själv. Den lilla pojken i den stora kroppen. Ifred från snärtar med handdukar i ett sunkigt omklädningsrum. En pojke som vågar kramas när de andra börjar ryggdunka. Pojken får inte vara ifred. De utnyttjar honom. Får honom att vara någon annan. Han biter ihop. Han vill så gärna tillhöra...
Jag skriker. Det gör ont. Jag skriker sällan. Jag släpper ut de känslor som jag bär åt andra. Smärtan. För livet. För barnen. För frihet. För all kärlek. För all förståelse och värme. För all klokhet och skarphet. Moderligheten ända in i döden.
Det här är mitt okontrollerade primalskrik. Samma skrik jag skrikit när jag fött mina tre barn. Samma skrik som jag skrek när min mamma dog, för att vi aldrig hann säga hej då. Som drakhonan Katla i bröderna lejonhjärta, när ingen längre kan fjättra henne i sin håla. När Tengil tappat sin lur. Död och födelse i samma ljud. Som fåraherden som vaktar sin får. Som lejonhonan som försvarar sina ungar. Som urmodern med instinkterna som fått arten att överleva. Och skriket övergår i våldsam gråt. Och gråten stillar sig till tysta tårar som rinner om kvällen.
Jag vill krama dig - men du håller avstånd och föser bort min hand. Jag vill hjälpa dig. Skydda dig. Bevara dig - när andra försöker förändra dig. Förgöra dig. Förstöra dig. Lilla pojken min. Jag kan inte skydda dig. Men jag kan skrika.
Jag gråter. Det gör ont när knoppar brister. När man blir vingklippt, och fästena blir blodiga. Jag skriker. Jag kommer resa mig igen. Jag kommer strida tills jag har tappat luren. Jag kommer inte ge upp för rätten att Vara. Sig. Själv. Jag kan förstå - men aldrig acceptera att man utnyttjar någons svaghet för sin egen vinning. När man gör någon utanför - för att själv höra till.
Kommentarer
Trackback