flisas

På mitt schema ser det ut som om jag har fyra lektioner, ett möte och en lång lunch. Att jag jobbar mellan 8.10 och 16.10. Med luft mellan lektionerna. 

Det står inget om att det är tre kemilektioner som kräver framplockning och man behöver städa salen mellan. Alla ska kunna se och höra och rullstolen ska få plats. Det ser inte ut som om jag har något att klaga på. Det står inte att jag behöver vara på jobbet 7.30, dricka kallt kaffe, lösa ett par dilemman på lunchen och hoppar över lunchrasten helt - förutom den lilla lunchen jag tryckte i mig vid den pedagogiska lunchen. Det står inget om lektionerna jag behöver planera - och planera om. Förarbeta och efterarbeta. Det står inget om förtroendetimmarna som ska göras hemma och nätterna man vrider sig av oro. Att jag behöver vara väl förberedd för att kunna roa, inspirera, entusiasmera en publik som inte har kommit dit av fri vilja. Ständigt måste "manuset" revideras efter elevernas motivation och kunskap. Idag hade jag tre nior på raken - och då tror man kanske att man bara kan backa bandet, köra samma show igen... Men det går inte. Jag kliver upp på scenen. Ser vargarna i vitögat - de som skulle kunna sluka och förgöra dig om de fick möjlighet... Jag ler. Jag ser dem. Känner adrenalinet. Och dopaminet. Varje show är en serie som måste bygga på det förra avsnittet... Vi har ögonen på oss... Inte bara elevernas. Utan rektorns, skolverkets och föräldrarnas. Vi måste leverera. Motivera. Dokumentera.
Vi recenseras och analyseras. Varje dag. Varje lektion. Vi ger allt. För alla.