5/8; onsdag
Jag gillar ju inte att räkna ner för jag vill ju förlora mig i mängden dagar. Men nu är det oundvikligt. Imorgon börjar jag jobba. Och det är inte bara den vissheten som gör att jag idag inte känner oändligheten och odödlighetens dagar framför mig... Explosionerna i centrala Beirut igår har orsakat en svåröverskådlig förödelse. Halva staden har skadats, viktiga livsmedelsreserver har förstörts och uppemot 300.000 personer uppges ha blivit hemlösa. Byggnader har totalförstörts, glassplitter täcker stadens gator och situationen beskrivs som kaotisk.Fönster har krossats av tryckvågen och byggnader har rasat över stadens vägar. Över 100 människor har avlidit och flera tusen har skadats.
Mina tankar finns i Beirut idag hos dem vi känner, men också hos deras vänner och landsmän.
Min sommar skuggas av deras öde men jag tillåter mig ändå att summera sommarens pärlband av ögonblick. Vi har haft en bra sommar. Skulle man regisserat om sommaren - så är det inte de långa resorna jag saknar mest, det är kanske några fler varma, lata och soliga dagar.
Vi har fått njuta av solnedgångar på samma ställe som jag så många gånger förut har gjort. År efter år. Samma brygga. Samma hav. Och jag vill inte vara någon annanstans än just där. Och varje kväll fylls jag av förundran och tacksamhet och tänker: tänk att något bara kan va såhär vackert! Och så tar jag ett foto. Bland mina sparade bilder finns solnedgång efter solnedgång efter solnedgång från massor av år, och jag förmår inte slänga en enda av dem, trots att det är samma solnedgång och samma hav från precis samma vinkel och samma brygga, och jag är så lycklig och tacksam över min brygga, mitt hav och min solnedgång och min plats på jorden.
Kommentarer
Trackback