flisas

Plötsligt påmindes jag om pandemins brutala verklighet. Människans sårbarhet och dödlighet. När jag vet ett av namnen bakom de anonyma siffrorna i den dystra statistiken. Det är så hemskt att vi ska behöva påminnas på det här sättet för att förstå... Och jag inser att det är ”på riktigt” - att julen är en ickefråga. Att jag hoppas att det kommer många fler jular att fira. Jag hoppas vi kan träffas ute - ta en fika eller en promenad. Jag hoppas att folk inte först träffar den ”ena sidan” av släkten för att nästa dag träffa den ”andra sidan”. Att man inte åker land och rike runt. Att man faktiskt inser att det är på riktigt. Att människor dör. Och jag vill i alla fall inte vara den som smittar dem som jag älskar. Jag hoppas att vi är rädda om varandra - för att få träffas igen!