flisas

Att ha lov... det är inte så komplicerat. Men man kan lätt få lite ångest över bilder från alperna, fjällen, solsemestrar, klättring, innebandy, grill... Klara har åkt till Stockholm med en kompis. Ikväll ska vi åka till våra vänner. Sigge spelar - efter tre dagar på innebandycamp. Linus har sprungit - 50:e dagen på rad. Nu tömmer han båten. Vi har ätit och fikat. Jag har ridit. Det behövs inte så mycket - det är ganska enkelt.
Livet. Det är verkligen inte så komplicerat... egentligen.
- Jag har stunder av frustration, ilska och besvikelse. Stunder när livet är främmande och jag känner mig isolerad och ensam.
- Jag har stunder av glädje, stolthet och fullkomlig lycka. Stunder då min familj - mitt liv - är fullkomligt.
- Jag sörjer förlusten av mitt noggrant kartlagt liv. Jag sörjer att det inte blev som jag hade planerat - det finns många anledningar till det. Det följer inte mallen. Normen.
Men jag har en inre styrka att navigera mitt liv.
- Jag är ledsen över att min son inte kan kommunicera, fullt ut, sina tankar och känslor. Att han inte alltid förstår det andra förstår.
- Jag är imponerad av hans enkla enkelhet.
- Jag önskar att min dotter kunde ha njutit av en mer "typisk" familj.
- Jag älskar den mognad, styrka, kärlek och generositet hon har utvecklat.
- Det skär i mig när jag ser rädsla, sorg och smärta hos min make.
- Jag känner mig så lyckligt lottad som har hittat en så underbart, omtänksam partner att dela mitt liv med.
- Jag känner mig arg på samhällets okunnighet och grymhet.
- Jag inspireras av samhällets medkänsla och förståelse.
- Jag gillar inte utmaningarna med autism/LIF.
- Jag är skyldig autismen/LIF en skuld jag aldrig kan betala tillbaka för att visa mig ett djup av kärlek och syfte jag aldrig visste var möjligt. En enkelhet - trots att inget är enkelt för honom - som inte finns hos någon annan.
Texten är delvis saxad och lånad av en okänd Mr. B B B B B B B B - någonstans på nätet, som kämpar.