25/1; lördag
Jag tänker på hur lite jag vet om alla människor som jag möter. Man tror man vet. Men man vet bara det man ser - eller det man tror att man ser. Jag möter dagligen människor som kämpar med något. En kollega med hemmasittande barn, en annan med en sjuk
pappa, och en mitt i en skilsmässa. Jag möter elever med sjuka syskon eller föräldrar, som har skiljda föräldrar som vägrar att kommunicera - och de som lever tillsammans utan att kunna, någon som just mist sin förälder eller morförälder - och jag möter
dem som aldrig har träffat sina föräldrar, som inte vet var de är… Jag möter dem som har en närstående i fängelse eller på behandlingshem, och de som själva har suttit i polisförhör. Jag möter dem som har barn som mår dåligt - fysiskt och psykiskt, de
som har fått en diagnos eller inte… Jag möter barn som har bevittnat slag, hot och mord.
När jag kommer till stallet möts jag av ett lågt gnäggande. En häst kommer springande mot mig. Och när jag kommer hem finns det någon att säga hej till. Och när jag sätter mig i soffan finns det alltid någon som kommer intill - en katt, ett barn, en man eller en hund... Det finns de som inte har någon att komma hem till, ingen som svarar på deras SMS eller samtal, de som inte har något hem… Eller ett hem som är en fasad… Ett hem utan kärlek och värme, ett hem där ingen bryr sig eller frågar hur man mår.
Jag rider en runda. Jag möter en kille i skogen. Jag säger "hej". Han svarar inte. Möter inte min blick. Och så springer han iväg. Framför mig. Ryckiga rörelser. Jag tänker: "undra om han är autistisk". Han stannar, och jag säger hej igen, han frågar
med korta stavelser om han får klappa hästen. Såklart han får. Sedan fortsätter jag min väg. Jag rider förbi det särskilda boendet. Jag hör höga skrik. Och ser personal. Och en ledsen - vad jag tror - en mamma.
Jag tänker på att jag - och många med mig - behöver en förklaring. Försöker placera människor i fack. Försöker förstå och få en förklaring. Vem är det jag möter? Och varför beter sig personen så här? Det är så lite vi vet… De flesta gör så gott de kan efter sina förutsättningar, utifrån deras egenskaper, erfarenheter och det som har format dem.
Jag tänker på Carl von Linné, på Herman Lundborg, Anders Retzius, Adolf Hitler… Och så tänker jag på att det inte är så länge sedan Sverige tillhörde ett av rashygienens starkaste fästen – både inom vetenskap och politisk tillämpning. Det är faktiskt bara Nazityskland som tvångssteriliserat fler oönskade människor, räknat i procent av befolkningen. Det är det inte många som vet… Minnet av denna mindre ärorika del av den svenska historien är nu alltmer bortträngt. Men drömmen om att förbättra och förändra människan lever kvar.
Det har alltid funnits oönskade människor – frågan är bara hur de definieras, och vad man gör med dem.
Under större delen av 1900-talet, fram till slutet av 1960-talet, definierades vissa som mindervärdiga. Faktiskt så värdelösa – biologiskt och socialt sett – att de, och deras gener, inte önskades en framtid. När de gamla steriliserings-, abort- och äktenskapslagarna togs bort på 1960- och 1970-talen hade uppskattningsvis 20 000 personer steriliserats mer eller mindre under tvång, av rashygieniska skäl – eller arvshygieniska, som man började säga efter Tredje rikets fall.
Detta klingar inte vackert, men vi bör kanske ändå vara glada för att det inte blev värre än så. Förutsättningarna för ett betydligt sämre bokslut fanns där sedan länge. Det är inte många som vet att en av de första att börja dela in människor i raser var Carl von Linné redan på 1700-talet och hans teorier låg senare som grund för andra uppburna svenska forskare när de grundade rasbiologin – ett av dåtidens vetenskapliga försök att studera människans genetik. Man mätte skallar och bedrev släktforskning. Herman Lundborg, en av de ledande, undersökte en ärftlig sjukdomshistoria i en västsvensk släkt. Han hävdade då att de levande familjemedlemmarnas fattigdom och sociala svårigheter berodde på flera hundra års »degeneration« – fysisk, ekonomisk, psykisk och social – orsakad av »sjuka« arvsanlag.
Man kallade dem för nationens »slaggprodukter«: fattiga och arbetslösa, ensamma mödrar, utslagna, anarkister, tattare, homosexuella, utvecklingsstörda.
1922 instiftade en enig svensk riksdag under Hjalmar Brantings ledning världens första statliga rasbiologiska institut. I Sverige.
Ropen på rashygienisk lagstiftning hörsammades. Mellan 1934 och 1941 antogs flera lagar som tillät sterilisering av personer med oönskade arvsanlag.
De flesta som steriliserades var kvinnor med låg utbildning ur arbetarklassen. Många var tonåringar eller unga vuxna. En del var säkert vad vi idag skulle kalla för utvecklingsstörda eller intellektuellt funktionsnedsatta. Förfärande många var dock ganska vanliga ungdomar från fattiga hem, där föräldrarna av någon anledning inte kunde ta hand om sina barn. När lagarna slutligen togs bort 1974 hade uppskattningsvis 16 000 personer steriliserats under användande av mer eller mindre utpressning och tvång.
Tankarna om rashygien har aldrig försvunnit. Drömmen om att förbättra människan har inte blivit inaktuell. Forskare i hela världen håller på att knäcka människans genetiska kod. Enstaka sjukdomar och egenskaper har spårats till sina respektive ansvariga gener. Ännu har dock inte en enda gen hittats som med säkerhet styr en mental förmåga. Många forskarlag söker genetiska samband bakom homosexualitet, alkoholism, kriminalitet och intelligens – alltså ungefär samma mänskliga beteenden som rashygienikerna försökte komma åt. Förr eller senare hittar kanske någon ett genetiskt samband. Många experter som tumörbiologen Georg Klein, tror att detta i så fall blir undantaget som bekräftar regeln.
Kanske var det genetikens framsteg som bevisade vad framsynta ärftlighetsforskare hela tiden vetat – nämligen att enskilda egenskaper inte går att utradera med steriliseringar. Människans psyke är för komplext för att kunna vara styrt av enkla genetiska samband. Ännu har inte en enda gen hittats som med säkerhet styr en mental förmåga. Det mest sannolika är att de flesta mänskliga egenskaper påverkas av både arv och miljö i ett komplicerat samspel där många gener spelar in.
Jag önskar så - att vi alla - kunde vara mer toleranta för det som är "annorlunda". Jag önskar att vi påminde oss oftare om det vi inte ser och vet. Att vi påminner oss själva om hur lite vi vet om andra, deras bagage, deras ryggsäck - deras innersta känslor och tankar. Jag önskar att vi är lite snällare än vi måste. Alla du möter kämpar med något - något som du inte har en aning om. Var alltid. Snäll.
(https://expo.se/arkivet/2003/04/svensk-rasbiologi-%E2%80%93-d%C3%A5-och-nu)
När jag kommer till stallet möts jag av ett lågt gnäggande. En häst kommer springande mot mig. Och när jag kommer hem finns det någon att säga hej till. Och när jag sätter mig i soffan finns det alltid någon som kommer intill - en katt, ett barn, en man eller en hund... Det finns de som inte har någon att komma hem till, ingen som svarar på deras SMS eller samtal, de som inte har något hem… Eller ett hem som är en fasad… Ett hem utan kärlek och värme, ett hem där ingen bryr sig eller frågar hur man mår.
Jag tänker på att jag - och många med mig - behöver en förklaring. Försöker placera människor i fack. Försöker förstå och få en förklaring. Vem är det jag möter? Och varför beter sig personen så här? Det är så lite vi vet… De flesta gör så gott de kan efter sina förutsättningar, utifrån deras egenskaper, erfarenheter och det som har format dem.
Jag tänker på Carl von Linné, på Herman Lundborg, Anders Retzius, Adolf Hitler… Och så tänker jag på att det inte är så länge sedan Sverige tillhörde ett av rashygienens starkaste fästen – både inom vetenskap och politisk tillämpning. Det är faktiskt bara Nazityskland som tvångssteriliserat fler oönskade människor, räknat i procent av befolkningen. Det är det inte många som vet… Minnet av denna mindre ärorika del av den svenska historien är nu alltmer bortträngt. Men drömmen om att förbättra och förändra människan lever kvar.
Det har alltid funnits oönskade människor – frågan är bara hur de definieras, och vad man gör med dem.
Under större delen av 1900-talet, fram till slutet av 1960-talet, definierades vissa som mindervärdiga. Faktiskt så värdelösa – biologiskt och socialt sett – att de, och deras gener, inte önskades en framtid. När de gamla steriliserings-, abort- och äktenskapslagarna togs bort på 1960- och 1970-talen hade uppskattningsvis 20 000 personer steriliserats mer eller mindre under tvång, av rashygieniska skäl – eller arvshygieniska, som man började säga efter Tredje rikets fall.
Detta klingar inte vackert, men vi bör kanske ändå vara glada för att det inte blev värre än så. Förutsättningarna för ett betydligt sämre bokslut fanns där sedan länge. Det är inte många som vet att en av de första att börja dela in människor i raser var Carl von Linné redan på 1700-talet och hans teorier låg senare som grund för andra uppburna svenska forskare när de grundade rasbiologin – ett av dåtidens vetenskapliga försök att studera människans genetik. Man mätte skallar och bedrev släktforskning. Herman Lundborg, en av de ledande, undersökte en ärftlig sjukdomshistoria i en västsvensk släkt. Han hävdade då att de levande familjemedlemmarnas fattigdom och sociala svårigheter berodde på flera hundra års »degeneration« – fysisk, ekonomisk, psykisk och social – orsakad av »sjuka« arvsanlag.
Man kallade dem för nationens »slaggprodukter«: fattiga och arbetslösa, ensamma mödrar, utslagna, anarkister, tattare, homosexuella, utvecklingsstörda.
1922 instiftade en enig svensk riksdag under Hjalmar Brantings ledning världens första statliga rasbiologiska institut. I Sverige.
Ropen på rashygienisk lagstiftning hörsammades. Mellan 1934 och 1941 antogs flera lagar som tillät sterilisering av personer med oönskade arvsanlag.
De flesta som steriliserades var kvinnor med låg utbildning ur arbetarklassen. Många var tonåringar eller unga vuxna. En del var säkert vad vi idag skulle kalla för utvecklingsstörda eller intellektuellt funktionsnedsatta. Förfärande många var dock ganska vanliga ungdomar från fattiga hem, där föräldrarna av någon anledning inte kunde ta hand om sina barn. När lagarna slutligen togs bort 1974 hade uppskattningsvis 16 000 personer steriliserats under användande av mer eller mindre utpressning och tvång.
Tankarna om rashygien har aldrig försvunnit. Drömmen om att förbättra människan har inte blivit inaktuell. Forskare i hela världen håller på att knäcka människans genetiska kod. Enstaka sjukdomar och egenskaper har spårats till sina respektive ansvariga gener. Ännu har dock inte en enda gen hittats som med säkerhet styr en mental förmåga. Många forskarlag söker genetiska samband bakom homosexualitet, alkoholism, kriminalitet och intelligens – alltså ungefär samma mänskliga beteenden som rashygienikerna försökte komma åt. Förr eller senare hittar kanske någon ett genetiskt samband. Många experter som tumörbiologen Georg Klein, tror att detta i så fall blir undantaget som bekräftar regeln.
Kanske var det genetikens framsteg som bevisade vad framsynta ärftlighetsforskare hela tiden vetat – nämligen att enskilda egenskaper inte går att utradera med steriliseringar. Människans psyke är för komplext för att kunna vara styrt av enkla genetiska samband. Ännu har inte en enda gen hittats som med säkerhet styr en mental förmåga. Det mest sannolika är att de flesta mänskliga egenskaper påverkas av både arv och miljö i ett komplicerat samspel där många gener spelar in.
Jag önskar så - att vi alla - kunde vara mer toleranta för det som är "annorlunda". Jag önskar att vi påminde oss oftare om det vi inte ser och vet. Att vi påminner oss själva om hur lite vi vet om andra, deras bagage, deras ryggsäck - deras innersta känslor och tankar. Jag önskar att vi är lite snällare än vi måste. Alla du möter kämpar med något - något som du inte har en aning om. Var alltid. Snäll.
Kommentarer
Trackback