flisas

"Alla ska med". Till och med hundarna. 

"Det är roligare att vara med än inte". 

"Det blir inte roligare än man gör sig."

"Denna dag till detta."

Klyschorna och skratten haglar. 

Folk frågar: "vad gör dig sämre?", "kan du rida?".... 

Jag svarar: "jag vet inte"... "ibland.. ibland inte"..

Jag ska vara ärlig - det finns dagar jag tror att jag kanske inte borde ridit, eller sprungit, eller ens stigit upp... Det finns nätter jag inte sover, det finns dagar då jag vaknar på morgonen och inte vet hur jag ska resa mig, för att framåt dagen känna mig mer okej - och det finns dagar jag vaknar och är hyfsat okej, men blir sämre framåt dagen. Det finns gånger jag rider men knappt kan lämna stallplanen innan jag nästan gråter - och det finns dagar jag känner att "kan rida hur långt som helst". En dag när jag sprang för inte så länge sedan trodde jag att det var sista gången jag sprang, nästa gång kändes det bättre... Jag ger inte upp. Jag vill inte ge upp. Jag måste göra saker jag gillar - annars mår huvudet och själen för dåligt... Men just nu - vilar jag... Det finns bättre och sämre perioder, dagar och stunder. Och många gånger önskar jag att min kropp mådde bättre, jag känner mig starkt- men smärtan tär... Och det är tur att jag har familj, vänner och hästar - som gör att jag orkar fortsätta.