14 år...
Idag för 14 år sedan förändrades mitt liv.
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort
...
Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan..."
När vi kom hem åkte jag till Blyte. Jag hade tagit upp ridningen lite innan Linus föddes. När mamma dog började Carolina och jag på ridskola. Jag behövde det. Ingenstans var jag så närvarande som i stallet, på hästryggen - ingenstans skingrades mina tankar så bra... Så är det fortfarande - även när inte kroppen mår så bra, så gör själen det när jag sitter på hästryggen, känner kraften och energin som fortplantar sig från hästen.
Mina cirklar rubbades.
Delar av mitt nav - en del av min stora trygghet - försvann.
Jag minns morgonen - när pappa ringde - hur jag skrek.
Hur tårarna strömmade. Precis som de gör fortfarande. Jag vänjer mig aldrig...
Vi åkte hem från ekö idag - det väntar tandläkare och halkbana. I bilen sjöng marie fredsriksson "tro", den spelade vi på begravningen. Det är så mycket som påminner om mamma. Och ändå - ingenting... Jag vill minnas exakt. Jag vill höra henne.
Känna henne.
"Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort
...
Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan..."
När vi kom hem åkte jag till Blyte. Jag hade tagit upp ridningen lite innan Linus föddes. När mamma dog började Carolina och jag på ridskola. Jag behövde det. Ingenstans var jag så närvarande som i stallet, på hästryggen - ingenstans skingrades mina tankar så bra... Så är det fortfarande - även när inte kroppen mår så bra, så gör själen det när jag sitter på hästryggen, känner kraften och energin som fortplantar sig från hästen.
Kommentarer
Trackback