29/3; söndag
Jag älskar helger med sol, pållar och vänner i en salig röra. En inställd travhelg med vänner i Kalmar med hotellövernattning blev en fest i dänningelanda med trav, mat och vänner - dock ingen vinst. Det blev inte som det var tänkt - men det blev
bra. Nu ska helgen avslutas med träning.
28/3; lördag
Under solen - med mina bästa vänner, blyte och skuggorna. Där mår jag bra!
27/3; fredag
När spelkvaliteten sjunker...
... åker kavajen på.
Skolledningen försöker fjäska så gott det går för att hålla vårt humör uppe. Vi löser. Vi vikarierar.
Och jag tankar energi - lever efter energiprincipen:
All energi kommer från solen - jag omvandlar den till rörelseenergi - och värmeenergin som bildas stiger uppåt... och blir solenergi igen.
Ladda batterierna. Orka en stund till. En dag i taget.
Och tävlingen är inställd...
26/3; torsdag
Jag ska tävla nästa helg.
Jag ska tävla nästa helg?
Jag vill tävla. Blyte känns fin. Jag har de bästa groomarna.
Men mest av allt vill jag att tävlingen ställs in - flyttas fram.
Jag vill att ridsportförbundet följer de allmänna rekommendationerna. Begränsar resandet. Att inte blanda människor från stora geografiska områden och riskera en smittspridning utifrån tävlingarna till många delar av landet. Jag vill inte att Svenska ridsportförbundet ska överlåta beslutet om att hålla tävling eller inte på respektive förening. Eller på individnivå. Vem är snorig på en tävling?
Jag önskar att fei tar ett beslut om att "frysa" kval -så att man inte behöver göra om sina kval pga inställda tävlingar och Corona.
Jag vill att vi ska kunna fortsätta träffas i stallet och rida utan utegångsförbud och stängda skolor.
Vi får ta det lugnt ett tag. Vi får gilla läget. Njuta hemma. Bara vara. I det lilla.
25/3; onsdag
En sann biologilärare.
22/3; söndag
Känslan när man kommer till träningen... med raggstrumpor...
21/3; lördag
Idag möttes mina bästa världar på en plats i skogen, vid en eld under en strålande sol och klarblå himmel. Idag möttes dåtiden med nutiden. En svunnen tid -och idag. Kramar på avstånd. Vårt gamla sökgäng vs blyteochjag. Dreamteams.
Vid lunchen...
... satt vi och diskuterade Corona. Jag förklarade vad gruppimmunitet betyder, hur antikroppar funkar och muterade virus för några kollegor och nu fick jag medhåll från en belgisk forskare när jag läste SvD (https://www.svd.se/tung-belgisk-virolog-vi-borde-inte-stangt-skolorna).
Han tyckte inte heller att man skulle stänga skolor för tidigt... Men vad vet jag...
Min utsikt...
... från mitt horisontella läge i uterummet.
Det är Corona-time. Men inte Corona i min kropp - vad jag vet. Det är bara den sedvanliga fredagskoman i kombination med hektiska dagar.
Och ändå... kanske var det precis det här jag behövde? Inte Corona såklart - men att det inte är som vanligt. Att vi får lösa på nya sätt. Tänka om. Få perspektiv. På vad som är viktigt. På riktigt. När allt är på låtsas...
På jobbet...
... när inget är som vanligt...
... har skolledningen ställt in en korg!
20/3; fredag
När inget är som vanligt...
Får man mango och jordgubbar i filen.
Energipåfyllnad
Lite vikariat. Och mina egna lektioner.
Vi mobiliserar. Hjälps åt. Omorganiserar. Det är en speciell situation. En speciell situation som förenar. Gör oss bra. Tar fram fina sidor. Men det gäller att fylla på energi. Energiöverföring när den är som bäst.
Sol ==> häst ==> människa
19/3; torsdag
Allt känns som vanligt. Eller inget. Vad väntar mig idag? I tisdags var ca 150 elever borta och 20 lärare. Min känsla är att vi är 100% närvarande idag. Några var sjuka. Några hade lättare symptom med rinnande näsa - och skulle då stanna hemma. Några kände oro - kanske för en närstående. Några kände efter lite väl mycket.
Solen skiner.
Och så löser jag om läkaren från Italien.
Inget känns som vanligt.
Allt står på vänt.
Hur ska allt fungera idag på jobbet? Hur många är vi? Vi får plan a,b och c och förbereda oss för. På en dag. Ställtiden är begränsad och kan ändras på minuten. Först ser man orimligheten. Omöjligheten. Och oron - över några elever - de flesta kommer kunna följa undervisningen - men de andra. Oron och ovissheten över examinationsformer, bedömningsunderlag och laborationer. Jag ser erbjudande om gratis läromedel, fjärrundervidning - tips och råd. Inlägg och frågor - tips och svar. Och en del gissningar.
Kris. Innan. I. Och efter.
Efter en stunds förvirring och de djupa andetagen så kopplas den målmedvetna autopiloten på. Målmedveten planering och flexibilitet som förhåller sig till situationen. Den lösningsorienterade flexibiliteten som finns hos oss lärare, som dagligen ställer om, hittar lösningar och strategier, som andas och förhåller oss till situationer som för ett ögonblick kan tyckas övermäktiga - som vi sedan tar oss igenom, manövrerar igenom med säker hand. Leder. Stöttar. Trots att situationen från början känns omöjlig. Så blir det möjligt...
Vi ställer upp. Vi ställer om. Vi tar oss igenom det här också. På något sätt. Till något pris - som vi inte vet ännu.
Som svärfar säger: " vi får zi".
18/3; onsdag
2020 - året vi kommer minnas.
Idag hade vi studiedag. Vi planerade enligt plan a, b och c.
Vi försökte hålla humöret uppe. Vi bjöds på godis.
Och när vi skulle gå hem konstaterade jag att "jag har planerat fram till sommaren - enligt plan a, b och c - men vad ska jag göra imorgon?"
Det är så lite vi vet. Vi har inget facit. Ingen manual. Men jag vet att vi gör då gott vi kan. Vi försöker ligga steget före - men är hopplöst efter. Vi vet så lite... Och det enda vi kan förhålla oss till är det vi vet. En dag i taget. I väntläge. Lite
på låtsas. Känns som om vi befinner oss mitt i en surrealistisk film. Handlingen känns överdriven. Den är inte trovärdig. Det känns overkligt att ett virus kan ställa till såhär mycket. Lamslå ett samhälle. Börsen kraschar
och Leos får stänga, folk varslas från sina arbeten. Folk som bunkrar så att inte sjukhuset får tillräckligt med alvedon och handsprit. Helt plötsligt slås vanliga samhällsstrukturer sönder. Jag är rädd för dess effekter. Ett kapitulerat
samhälle.
Det är en märklig tid vi lever i...
Ett perspektiv mot ett annat...
16/3; måndag
En jobbdag i coronas tecken. Många lärare och elever sjuka. Och en del som utnyttjar situationen. Två extra vik timmar. Och detta är bara början...
Jag gick en runda när jag kom hem. Lät den stilla luften strömma genom mig. Jag gick vid vattnet.
Som vanligt ger inte bilden verkligheten rättvisa. Vackert så.
Vi gick genom vatten. Vilket åtminstone en av oss gillade!
15/3; söndag
Jag kan erkänna att jag är rädd - men inte så mycket för corona - som för människors sätt att uttrycka sanningar. (https://www.su.se/forskning/faktatillit/150-sekunder-om-kunskapsresistens-1.427896#.Xm4GW5MY8Nw.facebook)
Överallt finns det experter, och de som tror sig vara experter och de som låter som experter trots att de verkligen inte är det… Det flödar av tvärsäkerhet i sociala medier och i media. De Vet vad som är bäst - om skolorna bör stängas och gränserna ska stängas, om man ska spela inför tomma läktare, om man ska bunkra, hur det smittar och hur det inte smittar, om det finns tillräckliga resurser, om man bör gå till gymmet eller arbeta hemifrån, om man ska sitta i karantän… De jämför med andra länder. De killgissar. Skjuter från höften. Men låter säkra. Det kan vara farligt. Att vräka ur sig påstådda sanningar som blir sanningar hos någon annan. Det räcker inte att du har googlat för att vara expert - och veta bättre än experterna.
Vi måste tro att de som forskar, de som är läkare, de som fattar beslut tar de klokaste besluten. Såklart måste vi hjälpas åt, försöka följa riktlinjer och därmed minska risker. Vi tvättar händerna (aldrig har jag sett så lång kö till handfaten i matsalen), vi stannar hemma om vi känner oss sjuka, vi köper inte upp pasta- och toalettpapperlagret i affären och vi hjälper varandra.
Jag kan erkänna att jag är rätt - inte så mycket för corona som för det som kommer - det muterade viruset. Vem minns inte hur det var med spanska sjukan? Den första vågen började i mars eller april 1918 och spreds över världen i samma takt som en vanlig
säsongsinfluensa.Influensavågen liknade en vanlig säsongsinfluensa då symptomen var milda, dödligheten låg och de som dog oftast riktigt gamla eller riktigt unga. I augusti kom den våldsamma och förödande andra vågen, vilket är en ovanlig tidpunkt
för en influensaepidemi. Viruset hade nu muterat till en högre grad av dödlighet. Det fick immunsystemet hos de som insjuknade att överreagera, vilket ökade dödligheten ytterligare – patienter drunknade invärtes när kroppens försvar fyllde lungorna
med vätska. De som redan drabbats av den lindrigare versionen var immuna, men andra kunde drabbas desto hårdare. Dödligheten var hög (5–25 gånger högre än normalt) och drabbade i ovanligt hög grad personer i åldersgruppen 20–40 år. Drygt hälften av
dödsfallen inträffade i denna åldersgrupp. Denna andra våg spreds i ovanligt hög hastighet över världen. Kulmen nåddes på de flesta håll i oktober 1918. Pandemin mattades av kring årsskiftet, men tog sedan ny fart i en tredje våg i början av 1919.
Återigen drabbades åldersgruppen 20–40 år mest, även om dödstalen inte kom i närheten av den andra vågens.
Jag kan erkänna att jag är rädd - inte så mycket för corona som av den enorma smittspridningen som en följd av hur vi lever. Tänk om det var ebola som spreds från en miljonstad och inte från Afrika som har få besökare...
Moder jord har fått en liten paus. Och vi har fått rena händer. Kanske lär vi oss något?
I fredags fick vi kärlek, hjälp, mat och present av farmor och farfar. Tack!
Överallt finns det experter, och de som tror sig vara experter och de som låter som experter trots att de verkligen inte är det… Det flödar av tvärsäkerhet i sociala medier och i media. De Vet vad som är bäst - om skolorna bör stängas och gränserna ska stängas, om man ska spela inför tomma läktare, om man ska bunkra, hur det smittar och hur det inte smittar, om det finns tillräckliga resurser, om man bör gå till gymmet eller arbeta hemifrån, om man ska sitta i karantän… De jämför med andra länder. De killgissar. Skjuter från höften. Men låter säkra. Det kan vara farligt. Att vräka ur sig påstådda sanningar som blir sanningar hos någon annan. Det räcker inte att du har googlat för att vara expert - och veta bättre än experterna.
Vi måste tro att de som forskar, de som är läkare, de som fattar beslut tar de klokaste besluten. Såklart måste vi hjälpas åt, försöka följa riktlinjer och därmed minska risker. Vi tvättar händerna (aldrig har jag sett så lång kö till handfaten i matsalen), vi stannar hemma om vi känner oss sjuka, vi köper inte upp pasta- och toalettpapperlagret i affären och vi hjälper varandra.
Jag kan erkänna att jag är rädd - inte så mycket för corona som av den enorma smittspridningen som en följd av hur vi lever. Tänk om det var ebola som spreds från en miljonstad och inte från Afrika som har få besökare...
Moder jord har fått en liten paus. Och vi har fått rena händer. Kanske lär vi oss något?
14/3; lördag
Sol!
En långritt. Då jag träffade på både pappa, Linus och grannar.
En kaffe på trappan.
Lisor för Lisa och själ.
12/3; torsdag
Sympatitröstäter med klara - träningsresan till Spanien blev ikväll inställd. De skulle åkt imorgon bitti. Corona. Corona. Pandemi. Karantän. Stängda skolor. Död.
Kan vi inte bara få prata om vädret igen?
På tal om vädret. Idag var det stormstyrkor och regn med snö. Jag red en sväng... det sållar agnarna från vetet. Stollarna från de förnuftiga... de hängivna från...
11/3; onsdag
Idag utnyttjade jag det sista ljuset - (och myggans bajspaus) - och sprang en runda (istället för att gå på gympa) - (och för att ta en selfie).
Jag lyssnade på musik - och sjöng med:
"I hate the world today
You're so good to me
I know but I can't change
Tried to tell you
But you look at me like maybe
I'm an angel underneath
Innocent and sweet
I know but I can't change
Tried to tell you
But you look at me like maybe
I'm an angel underneath
Innocent and sweet
Yesterday I cried
Must have been relieved to see
The softer side
I can understand how you'd be so confused
I don't envy you
I'm a little bit of everything
All rolled into one
Must have been relieved to see
The softer side
I can understand how you'd be so confused
I don't envy you
I'm a little bit of everything
All rolled into one
I'm a bitch, I'm a lover
I'm a child, I'm a mother
I'm a sinner, I'm a saint
I do not feel ashamed
I'm your hell, I'm your dream
I'm nothing in between
You know you wouldn't want it any other way
I'm a child, I'm a mother
I'm a sinner, I'm a saint
I do not feel ashamed
I'm your hell, I'm your dream
I'm nothing in between
You know you wouldn't want it any other way
So take me as I am
This may mean
You'll have to be a stronger man
Rest assured that
When I start to make you nervous
And I'm going to extremes
Tomorrow I will change
And today won't mean a thing
This may mean
You'll have to be a stronger man
Rest assured that
When I start to make you nervous
And I'm going to extremes
Tomorrow I will change
And today won't mean a thing
...
Just when you think, you got me figured out
The season's already changing
I think it's cool, you do what you do
And don't try to save me
The season's already changing
I think it's cool, you do what you do
And don't try to save me
...
I'm a bitch, I'm a tease
I'm a goddess on my knees
When you hurt, when you suffer
I'm your angel undercover
I've been numb, I'm revived
Can't say I'm not alive
You know I wouldn't want it any other way"
I'm a goddess on my knees
When you hurt, when you suffer
I'm your angel undercover
I've been numb, I'm revived
Can't say I'm not alive
You know I wouldn't want it any other way"
Min 43årsdag
Finfrukost med familjen.
NP i svenska med en elev - och då blev jag bjuden på croissant ur papperspåse.
Tulpaner av en kollega.
Ridtur med blyte, nisse och Yvonne. I ösregn.
Pasta och tårta.
En massa hälsningar och grattisar från nära och kära.
Jag skulle kunna fylla 43 oftare! Tack alla!
9/3; måndag
Jag gick från kontroll - kände igår och idag på morgonen att jag hade jobbat ikapp och hade kontroll - till kaos och att chippa efter andan under vattenytan efter en halvtimme på jobbet.
I mitt fack låg två underlag inför utredningar för bup - varje häfte är flera hundra frågor om allt från påklädning och social situation till kunskapsutveckling. Det känns ytterst viktigt att svara med sanningen överensstämmande.
Soc vill ringa och konsultera om en elev.
Imorgon saknads en lärare under NP i svenska: 8.20-1235... och så en viktimme i musik.
Och en extra ledningsgrupp.
Samt ett möte om en överlämning om en nyanländ elev...
Allt detta extra på två dagar...
Jag simmade sakta mot ytan, famlade, sökte efter stabil botten att stå på - men det är inte lätt att tappa kontrollen som man har arbetat för att få.
Jag stannade kvar en timme efter jobbet - sedan hämtade jag Sigge på hockeyn och körde hem.
Mackmåndag i all sin enkelhet - med äggröra, advocado, keso och skinka.
Kroppen protesterar - höft, rygg, huvud och nacke... jag spänner mig för att kompensera smärtan. Jag tar en tablett och hoppas på vila...
8/3; söndag
Idag på dagens ridtur fick jag perspektiv och proportion - jag satt och tänkte på en vän...
Jag red. Utan någon vidare smärta. Jag red ungefär en mil - det klarade kroppen utan större protester. Jag kom hem och städade klart - bytte i två sängar och handlade. Hunden ska få en promenad och ikväll blir det troligtvis träning. Det jag inte kunde göra igår - kunde jag göra idag. Visst finns det skav idag också - men det är bättre.
I dagarna utreds en av mina piggaste och mest vältränade vän för ME, en allvarlig, kronisk multisystemsjukdom där nervsystem, immunförsvar och energiproduktion är påverkade - att aldrig få energi, att vara totalt utmattad. Det hjälper inte med vila eller träning. Att alltid få prioritera - borsta tänderna eller gå på toaletten? Att alltid ha mjölksyra och en puls över 100. Att alltid ha smärta, hjärtklappning och yrsel. Att alltid känna sig sjuk och få feber. Att ständigt vara begränsad i att använda hjärna och muskler. Att alltid - och aldrig mer… Aldrig mer kunna - trots att man lever… Forskningen har inte kommit långt och hennes hopp känns litet.
"Det finns alltid de som har det värre" - så sa min morfar när han drabbades av polio och var förlamad och när han fick lungcancer som han var en av de första i världen att överleva. Det är sant. Jag har en kropp som oftast fungerar, jag har ett jobb som jag trivs med - en skola som är bra, även om det finns saker att förbättra - jag har en familj och vänner som jag blir älskad och respekterad av, jag har ett hem med en vacker utsikt. Den dagen när kroppen i te samarbetar, när jobbet är för mycket eller livet suger i allmänhet - eller i synnerhet - finns alltid hoppet om att "imorgon kanske det är bättre". Men när inte hoppet finns... Alla har rätt till sitt öde - man får tycka att det är jobbigt, men vi måste se det i ett perspektiv. I proportion.
Jag red. Utan någon vidare smärta. Jag red ungefär en mil - det klarade kroppen utan större protester. Jag kom hem och städade klart - bytte i två sängar och handlade. Hunden ska få en promenad och ikväll blir det troligtvis träning. Det jag inte kunde göra igår - kunde jag göra idag. Visst finns det skav idag också - men det är bättre.
I dagarna utreds en av mina piggaste och mest vältränade vän för ME, en allvarlig, kronisk multisystemsjukdom där nervsystem, immunförsvar och energiproduktion är påverkade - att aldrig få energi, att vara totalt utmattad. Det hjälper inte med vila eller träning. Att alltid få prioritera - borsta tänderna eller gå på toaletten? Att alltid ha mjölksyra och en puls över 100. Att alltid ha smärta, hjärtklappning och yrsel. Att alltid känna sig sjuk och få feber. Att ständigt vara begränsad i att använda hjärna och muskler. Att alltid - och aldrig mer… Aldrig mer kunna - trots att man lever… Forskningen har inte kommit långt och hennes hopp känns litet.
"Det finns alltid de som har det värre" - så sa min morfar när han drabbades av polio och var förlamad och när han fick lungcancer som han var en av de första i världen att överleva. Det är sant. Jag har en kropp som oftast fungerar, jag har ett jobb som jag trivs med - en skola som är bra, även om det finns saker att förbättra - jag har en familj och vänner som jag blir älskad och respekterad av, jag har ett hem med en vacker utsikt. Den dagen när kroppen i te samarbetar, när jobbet är för mycket eller livet suger i allmänhet - eller i synnerhet - finns alltid hoppet om att "imorgon kanske det är bättre". Men när inte hoppet finns... Alla har rätt till sitt öde - man får tycka att det är jobbigt, men vi måste se det i ett perspektiv. I proportion.
7/3; lördag
Jag red - och tänkte att "idag är kroppen snäll", det höll tyvärr inte hela vägen...
Många frågar när jag har så ont i ryggen "kan du rida?", och jag har alltid kunnat svara sanningsenligt "ja". Det börjar bli svårt nu... Jag har alltid sagt att "jag är som gjord för att rida långt, jag kan rida hur långt som helst...". Huvudet kan
- huvudet vill - men nu kan inte kroppen, den är så stark och byggd för det - men det gör så ont... frågan är om jag kommer lyssna på den? Kroppen kan inte men huvudet måste.
Jag såg framför mig hur jag kom hem, bytte i sängarna och städade och sedan tog en promenad med hunden och ett bad innan lakersmatchen. Jag har bytt i två sängar, lagt i två tvättar i maskinen, tagit en tablett och tvingats till paus, innan
jag fortsätter.
5/3; torsdag
Ni vet - när munnen är torr och tårarna brinner bakom ögonlocken... av trötthet, frustration och otillräcklighet.
Då är det svårt att tro - att där bakom molnen finns solen.
Jag behövde köra klara till jobbet på vida, så jag packade ner datorn och proven i väskan.
Jag körde klara till stan och fortsatte till det stället som är bäst för mig att tanka energi på, när jag behöver det som mest - med häst. Bryt ihop - och kom starkare ur.
4/3; onsdag
Idag var jag på jobbet 7.30. Kaffet intogs vid skrivbordet och jag hann inte gå på toaletten förrän på eftermiddagen.
Jag kom hem och satte mig och jobbade direkt.
När Anders kom hem och lagade mat hjälpte jag till med salladen innan jag jobbade igen.
Vi åt. Och sedan satte jag mig och jobbade igen.
Jag funderade på att springa en runda istället för att gå på gympan - då hade jag hunnit jobba lite till. Men det är inte rätt att jobba från 730-22, det fick räcka att jobba till 1950. Snart är det läggdags, för att orka jobba imorgon - det finns mycket
att göra på morgondagens todolista.
2/3; måndag
När...
...klockan är sju när man kommer hem - efter att ha jobbat och hämtar ett barn på hockeyträning.
... man kommer hem och hunden har varit i kattlådan och ätit kattskit - så att man får börja med att dammsuga.
... diskmaskinen är full med ren disk och diskbänken full av skitig.
... soporna är överfulla och luktar blä.
... det ligger en klassuppsättning, orättade prov och väntar på att bli rättade och två oplanerade lektion väntar på att bli planerade.
... hunden vill komma ut på en promenad.
... barnen vill ha mat.
... man inte räcker till.
Då...
... är jag inte mitt charmigaste jag - inte den bästa mamman/matten/läraren/frun.
... är det skönt att skrika ut lite frustration och gå ut en runda i mörkret med hunden som tyst sällskap efter att ha fixat mackmåndagen.
... hjälper killarna mig med diskmaskinen och diskbänken. Och soporna. Och med klämmackorna. (Och Linus hade försökt städa upp kattbajset och sprungit en runda med myggan.)
... tar jag några Corona - jag menar kinapuffar, tänder ett ljus och tar tag i proven,
