flisas

En ridtur. 

En promenad med maxi. Genom höstlöv. Om ett halvår är de jord... som ger nytt liv. 

Bakom oss på cykelvägen går pensionärer med stavar. Ihärdigt knackande mot asfalten. Mitt ben blir allt svårare att få med. Jag vänder inte mig om - allt för medveten om att vändningen kommer göra ont, liksom varje litet snedsteg. Ett steg i taget. Långsamt.

Jag inser att "om jag klarar att rida 10 mil på söndag" så är det nog mest huvudets förtjänst...

Jag sätter mig i soffan med en kopp kaffe och tar en smärtstillande tablett och hoppas den värsta smärtan snart har klingat av. Jag vill dammsuga och tvätta bort blodspår (löp). Det är frustrerande att sitta och titta... Jag vill gå och duscha. Och packa inför imorgon. Laga mat. Hänga upp tvätt och plocka upp diskmaskinen....

Men imorgon är jag nog helt smärtfri! 

Varje dag blir jag förvånad av smärtan. Varje dag tror jag att det ska vara bättre imorgon! Min familj ser inte lika förvånade ut när jag säger att "idag har jag Så ont i ryggen"... typ varje dag...

Ps pensionärerna kom inte ifatt...