flisas

Det snurrar mycket i huvudet.
Det handlar om att göra rättvisa bedömningar. Om betygsvarningar. Det handlar om att jag pressas att göra kunskapskontroller även om det inte passar just nu och att jag tvingas anpassa min undervisning för att kunna få underlag för bedömning långt innan betygen ska vara satta… Som att jag ska sätta betyg fyra gånger per år… För att ha ryggen fri. För att göra föräldrar, skolverket och rektorer nöjda. Betygsfokuset gör undervisningen tråkigare och jobbet tyngre. Eleverna får inte göra "det roliga" - om det inte är mätbart. Och enskilt. Det är svårt att bedöma rollspel, lekar och inlämningsuppgifter och grupparbeten. Jag måste kunna visa upp "formella" bedömningar. Och jag kan inte sluta tänka på - för vems skull vi gör det? Vem tjänar på det i längden? Kan jag stå för det här? Och jag tänker ofta att det är extra svårt i "mina ämnen" (biologi och kemi) - jag träffar dem 50 minuter i veckan - om man jämför med en matte/svenska/engelska- lärare så har jag träffat eleverna lika mycket vid jul i åttan som de gör på en termin i sjuan. Det är inte rimligt att jag ska lägga lika mycket fokus på bedömningar, feedback, feedforwards, samtal, varningar - som de gör… Jag måste kunna stå för min undervisning - och mina bedömningar. Därför rättar jag inte in mig fullständigt i ledet. Jag gör lite på mitt sätt. Min betygsvarning kan komma nu, men den kan lika gärna komma ett par veckor innan betygssättning. Det får vara så. För om jag inte tror att det jag gör är bra för eleverna - så kan jag inte göra det…
Och så tänker jag på lappen jag fick av en vän idag - hon har fått kontakt med mamma. Hon hade tecknat ner bilder. En sten - slipad av havet… (Om det var något hon skulle prata om så var det stenen, hade mamma sagt.) )En liten terriehund… Och så hade hon sagt att "hon ville kramar mig"... Jag skulle göra vad som helst för att få krama henne igen - prata med henne... Men jag är glad att hon har "tagit kontakt"... Och att min vän vågade berätta!