flisas

Jag minns det som igår. Hur vi träffades. 

27 år. Det är lång tid. 

Vi var 17 år när vi träffades. Jag vet inte vad jag drömde om då. Men min verklighet har överträffat mina drömmar. 

Vi formades tillsammans. 

Och ibland tror jag att anders känner mig bättre än vad jag känner mig själv. 

Han är min bättre hälft. Mitt bättre jag. Det är han som gör mig bra. 

Han är den som är noggrann när jag slarvar. Han lyssnar när jag pratar. Han tar ansvar när jag är tankspridd. Han är tryggheten när verkligheten och jag själv skrämmer mig. Han är perfektionisten när jag är slarvig. Han lyfter mig när jag faller. Han torkar mina tårar. Han värmer min frusna själ. Han lugnar när jag kaosar. Han tänker före när jag tänker efter - och han älskar mig mest när jag förtjänar det minst… Han är min livskamrat. Min trygghet. Min verklighet. Min dröm. Min kärlek. Mitt allt...