flisas

Tegnell säger "hotet kommer nu",  på en presskonferens i veckan. "En tickande bomb" - tänker jag... Anna Ekström säger egentligen ingenting: "Högstadiet får stänga om intresse finns men helst ska det vara öppet men vill man stänga går det förstås bra men vem är jag att säga vad du ska göra och mummel mummel..." Och skolverkets Peter Fredriksson tycker att vi ska "hålla distans i klassrummen" samt "öppna fönster och vädra..." plats som inte finns när klassrummen är dimensionerade för 24 elever men klasserna har 30 elever och öppningsbara fönster finns inte... Han fortsatte i dagens morgonsoffa:   "Lärarna slår knut på sig själva. Vi ska värna om undervisningen. Om vi inte har några lärare har vi ingen undervisning..."

På måndag börjar jag jobba. På tisdag kommer eleverna. Hur kommer det att se ut? Vem kommer vara där? Vilka är sjuka? Klassrumsundervisning eller distansundervisning? Idag bestämde Växjö kommun att högstadieskolorna ska bara öppna - men vi ska vara beredda på att snabbt ställa om till distansundervisning g... Jag har ungefär 2h att planera min vecka på måndag - om man räknar bort mötena jag ska vara närvarande på. Jag kommer behöva sitta ännu mer på min lediga tid och planera - vilket jag redan har gjort... Dubbelplanera. Förresten har inte arbetstiden räckt på länge... jag har undervisat en timme extra i veckan i ett ämne som jag inte "kan", utöver vikariat för sjuka kollegor. 

Det är en mental press att gå in i en skolbyggnad varje morgon för man vet att man inte kan hålla distans - det är omöjligt att leva efter restriktionerna som finns i det övriga samhället. Det är en mental stress att inte veta hur jobbet ska bedrivas eller hur många extra lektioner man kommer få. Ovissheten tär...

Skolledningen har gjort allt som går att göra - de har gjort om det slimmade lunchschemat, möblerat om i matsalen, satt upp tejp på golvet, bemannat i stort sett alla lektioner. De får hjulen att snurra, skutan att flyta... och vi lärare håller i alla fall näsan över vattenytan... åtminstone de flesta...

Men det tär på mig. Än en gång ska jag utföra ett jobb under bristfälliga förutsättningar och utan att kunna följa rådande restriktioner. Grupperna har blivit allt större och undervisningstiden och konferenstiden har ökat under de tjugo år som jag har varit lärare. Men nu - med de här omöjliga fysiska utmaningarna, mer vikariat och mindre planerings- och bearbetningstid så är det nästan övermäktigt... Åtminstone över tid... Hur länge ska det pågå? Hur kan man underlätta för för pedagogerna som står på barrikadens rand?  Kommer vi bli erbjudna vaccin i förtur som utsatt yrkesgrupp? Ska man stänga skolorna en längre tid? Hur kan man anpassa skolmiljön?  Finns det externa vikarier? 

Jag tror att de flesta lärarna allra helst vill hålla skolan öppen. Stängda skolor skapar problem. Distansundervisning är svårt för många. Jag gillar att undervisa, vara på plats och möta eleverna, hitta på aktiviteter och laborationer som kan skapa förståelse och lust. Samarbeta med mina kollegor. Men jag är också rädd för vad som händer - hur smittan sprids och hur sjukvården ska fixa det om smittan sprids ytterligare... och hur vi i skolan ska orka...

Det är nog dags att återigen bjuda in politiker och förvaltningsledningen för studiebesök i skolans värld - vilka uppenbarligen inte har samma verklighetsuppfattning som oss pedagoger. Och när de ändå är där kanske de kan hjälpa till så att vi kan ha halvklass?

Vår ventilation är sedan länge under all kritik. Men vi kanske skulle kunna sprida ut oss i det nybyggda kommunhuset? Där finns det säkert ventilation och kanske kan man till och med vädra?