30/6; onsdag
The. Perfect. Day.
Med en vän. På en ö.
Och så åkte Sverige ut från em på kvällen.
Och sen kom dagen som jag fasar för - även om det värsta redan har hänt. Det kan aldrig bli lika jobbigt igen.
Men jag vänjer mig aldrig…
Mamma dog för 15 år sedan idag.
Mamma Eva för så många - och för humpe och mig i synnerhet. Jag fick ha henne som mamma i 29 år. Men jag gråter för mina barn som inte fick lära känna henne.
Klara var på graven. Hon hade mammas ringar - precis som på balen och studenten.
Jag städar i källaren. För plötsligt blev det regn istället för sol.
Jag saknar henne.
Hon hade stillat min oro. Hon hade delat vår vardag. Hon hade funnits Här. I nuet. I stunden.
Istället har hon lärt mig vad riktig saknad är.
Jag försöker förmedla det viktiga till mina barn - jag hör hennes röst. Hur man ska vara Här. Om det finns hjärterum…
På begravningen sjöngs bland annat tears in heaven.
"Ofta undrar jag:
Kan du se mig från himlen?
Är det du och jag
Fastän du är i himlen?
Jag samlar kraft
Jag aldrig haft
Tar min tid tills jag får frid
Där i himlen
Minns du då min röst
När vi ses där i himlen
Får jag ge dig tröst
När vi ses där i himlen
…
Min plats är här
Det dröjer men, vi ses igen
Där i himlen
Tid kan bryta ner
Tid kan slita ut
Tid kan krossa mig
Men jag håller ut, håller ut
I nästa sfär
Bortom det här
Blir tårar skratt…"
På promenaden lyssnar jag på Denise rudbergs sommarprat om hennes mammasorg. En annan sorg.
"…
Mamma, en rädsla jag har är att jag inte längre minns dig. Det är bara lösryckta fragment som flimrar förbi då och då. Ibland drömmer jag om dig. Ibland ser jag dig på stan vilket får mig att rycka till, innan jag inser att jag tagit fel. Det kan inte vara du, eftersom du inte längre lever.
Jag minns inte heller mycket av vårt förflutna, den tid i livet då vi fortfarande var mor och dotter. Hur kan det vara så? Vad gör hjärnan med mig? Jag måste minnas. Jag måste minnas det som var du och jag. …"
Kommentarer
Trackback