22/5; lördag
Igår, efter en dag på jobbet och en promenad med hunden, hade jag så förskräckligt ont i ryggen. Ni vet - när man inte vet hur man ska sätta sig, eller resa sig, eller sträcka sig efter glaset. Det blir panik i kroppen. Det svartnar för ögonen och smärtan
är knivskarp, ögonblicklig - och känns som om den ska vara för evigt.
Men inget vara för evigt.
Jag kunde rida idag på morgonen. Utan någon större smärta.
Jag satt på Blyte - efter en stunds galopp - på en Stig genom skogen. Jag tog fram telefonen och kollade resultatlistan på vm i distansritt som går idag. En svensk är med. Kjell. Som jag i höstas red tillsammans med - just på den stigen - då vann jag.
Nu är han på vm. Hans häst åkte ut på den tävlingen. Nu håller jag mina tummar för honom idag! Och tänker att inget är för evigt. Blyte och jag var där - nästan. Vi var i utmanargruppen till landslaget. Så nära - och ändå - så långt borta. Idag gjorde
vi vårt eget lopp. På vårt sätt. Det viktigaste. Vi är här. Nu.
Jag tittar upp mot päronträdet. Det är så bländande vackert. Inget är för evigt.
Och det slår mig att livet inte är för evigt. Det slår mig oftare än vad jag skulle önska. Jag skulle vilja leva i barnets evighetskänsla. Det slår mig ofta att mamma var så ung när hon lämnade oss. Nyss var det hon som var jag... Mitt i livet.
Med små barn. Vardagspussel. Men alltid närvarande. Hon blev inte ens 60... Det är så mäktigt och brutalt smärtsamt på samma gång. Plötsligt ligger framtiden bakom oss, innan vi hinner blinka är vi på en annan plats... så föränderligt, så
förgängligt - så vackert, så bräckligt. Inget är för evigt... Björn Natthiko Lindeblad sa det i sitt sommarprat: "This too shall pass".
Vi är en del av oändligheten.
Kommentarer
Trackback