flisas

Jag vaknade i natt. Jag läste om Einar. Plötsligt fanns det ett namn bakom offret. Ihjälskjutet. En - bland många andra på senare tid. Han blev bara 19 år. Lika gammal som min Klara. En stöt genom ryggmärgen. En klo runt föräldrahjärtat. Det är ju bara ett barn. Och jag tänker på alla mammor och pappor som förlorar sina barn. Hur fortsätter man andas? För alltid. Att befinna sig i det efteråt där allting för alltid blivit försent. Det är för tidigt… 19 år. 

Det känns mörkt. En tung känsla. 

Jag lyfter blicken - där i mörkret - och ser ändå ljuset. Det är vackert. Färgerna. Solen. Himlen. Föränderligt. En känsla av bräcklighet. Sårbarhet. 

Maxi och jag sprang en runda i det sista dagsljuset medan sigge spelade hockey. Vi tog några varv på agilitybanan. Lyckan i ögonen.