flisas

Men blåslagen. 

Klockan 10.37 idag trodde jag att min runstreak skulle ta slut. 

Jag red ut på Blyte. Han snubblade en gång. Efter några minuter snubblade han igen. Den här gången lyckades jag inte få upp honom. Han störtade mot marken. Och landade på min vänstra sida. Jag låg under honom. Han lyckades ta sig upp. Jag tappade honom. Jag lyckades ta mig upp. Han stod kvar och jag kunde fånga honom. Innan jag konstaterade att det gjorde ont. Framför allt i ett knä. Och troligtvis ännu mer i blytes knä. Det blödde från hans knä. Och mule. Min stigbygel i metall hade gått sönder. Och sadeln var smutsig. Men jag var tacksam - vi stod upp. Och bland det första jag tänkte var "nu dör min runstreak". Jag ringde i chock till yvonne. Och var tacksam att hon svarade och var i närheten och kunde möta upp. Peder ledde hem Blyte och yvonne körde hem mig. En kopp kaffe. Och tvätt av blytes sår. Tacksam - med tanke på vurpan och stenarna som jag landade precis bredvid - gick det bra. 

Ett par timmar senare - med ett svullet knä och armbåge, lite ont i handen och en känsla av "sjukdom" i kroppen - sprang jag en minimal, långsam runda med sigge och klara. Plockade några kantareller i farten. Runstreaken lever. 

Tacksam. 

Jag hoppar över gympan i kväll. Och ska njuta av sigges äppelkaka och vila i soffan.