6/1; torsdag
Solig vinterdag.
Med hästar. Och vänner.
Med hundar och vänner. På promenad.
Och #rsd164. Med en trogen hund i släptåg.
Anders spelar paddel. Klara är på innebandyträning. Sigge har haft kompisar här och begrav sig sedan till vida för att fortsättta hemma hos en annan hockeykompis. Linus sitter i badet. Ensam. Nöjd? Vi andra far runt. Han är mest hemma. Nöjd?
Han uttrycker inget annat. Vi går mot en orolig tid. Han "borde" börja övningsköra, det är naturligt att göra det när man fyller 16, en självklarhet - men med hans diagnos krävs ett läkarintyg. Jag har kontaktat habiliteringen (som jag inte
har så mycket till övers för) som har lovat att fixa. Det var i november - än har vi inte hört något… I februari ska han välja till gymnasiet. Han tror att han vet ungefär vad han vill. Det borde vara en naturlig fråga att ställa till en niondeklassare
"vad ska du gå på gymnasiet?". Valmöjligheterna krymper. Tryggheten försvinner.
Det man såg som självklarheter när barnet var litet - kompisar, skola - grundskola, gymnasie och högskola - körkort, jobb, fester, lägenhet, partner och såsmåningom barnbarn. Är ingen självklarhet längre… då när det föddes med ena armen först
- som en "superhjälte" som barnmorskan sa - har fått en ännu större betydelse när man ser hur mycket han kämpar. För att passa in, förstå och bli accepterad och få finnas i ett sammanhang utanför familjen.
Han är vår superhjälte. Vi kämpar. För hans självständighet. För att han ska förstå sociala koder och för att han ska få vara i ett sammanhang. Vi ska hjälpa honom så mycket vi kan. Vägleda. Finnas. Vara. Och låta honom vara nöjd.
Kommentarer
Trackback