flisas

Jag kom ut på andra sidan. Den här gången också. 18 grupper. Ca 400 betyg senare. Och rektorn hade bokat in ett möte med vårdnadshavare som jag blev ansvarig för. Och en annan vårdnadshavare hörde av sig och la ett problem i knät på mig. De sista förhören och uppgifterna ska rättas och bedömas och formuleras ner i en stelbent bokstav utan nyanser, utan plus och minus. Svart på vitt. "Kan man komplettera?" "Kan jag göra ett omprov?" Jag jagar elever - ett sista underlag inför betygsättning. Och så behöver jag förbereda lektioner - precis som vanligt. Jag manar på elever att orka lite till när jag själv har svårt att hålla tråden på grund av att hjärnan har snurrat oavbrutet i en vecka. Och vi får mail om extra rastvakt i korridoren. Och så behöver jag handla inför kemilaborationen på måndag. Och analysera några labbrapporter. Och så ska pysseldagen förberedas. Och så får jag en påminnelse i mailboxen om uppföljning av frånvaroutredningen som är påbörjad.
Jag bortprioriterade min egen sons - och kanske, och troligtvis, barnens sista - luciatåg. Jag lyckades i alla fall hitta ett lucianattlinne till Sigge och en trasig stjärna som vi lagade med tejp. Jag skulle vilja sitta och dricka kaffe och äta en torr lussebulle med hans klasskompisars föräldrar efter luciatåget. Jag skulle vilja pynta klassrummet och hemmet och handla julklappar utan att få stress i magen. Jag skulle vilja skrida långsamt mot jul. Jag vill hinna trösta den ledsna eleven och förmedla hopp. Jag vill skingra mörkret. Jag vill se ljusen. Följa det. Jag skulle vilja hinna ner till musikhjälpen och orka engagera mig så att ingen dör av hunger - jag vill sprida ljus, glädje och hopp. Jag vill ha en tro - på att överleva, på att hitta rätt.