10/2; fredag
Igår hade Linus utvecklingssamtal .
Återigen ett möte som fick mig att gråta.
Jag trodde jag skulle slippa det. Jag trodde att Linus skulle slippa att känna sig dålig mer. Att han skulle få känna att han gör tillräckligt bra - är tillräckligt bra. Jag trodde att vi skulle få känna hopp inför framtiden.
Men återigen tappade jag tron på skolan. Och Framtiden.
Igen.
Jag trodde inte att han skulle behöva misslyckas mer. Jag trodde inte att han skulle behöva höra det fler gånger. Jag hoppades. Men jag hade fel…
Jag trodde inte att de skulle sparka på någon som redan ligger. Jag trodde att den verksamheten var anpassad för de som har det svårt. Att den skulle bygga dem och hitta deras styrkor och väg…
När vi går ut frågar Linus om jag är ledsen. Jag fick bita ihop för att kunna se vägen när någon återigen hade slagit undan benen.
Mötet hade fått mig att inte vilja vara med mer. Inte vilja vara mamma. Eller lärare…
Om jag hade hållit i mötet hade jag ringt föräldern när jag såg hur ledsen den blev. Jag hade inte kunnat sova gott den natten…
På kvällen kommer all min oro, rädsla och ångest ut - jag skriker och gråter. Linus är förtvivlad: "jag suger på bygg". Vi gråter. Jag tappade tron på skolan, på mig som mamma och som lärare, på Linus…
På natten kan jag inte sova.
På morgonen efter ringer jag en annan personal - hon är klok. Hon bekräftar mig, lyssnar på min oro och inger hopp igen. Hon fick mig att tro på att det finns en väg och plats. Jag behöver inga garantier-jag behöver bara hopp… Nu ska vi bara försöka få Linus att återigen tro på sig själv…
Jag gick till mina elever. Log. Jag fortsätter framåt.
Efter jobbet åker jag hem. Springer en runda med hundarna. Tar helg. Med min familj.
