4/1; onsdag
Jag har sovit dåligt några nätter nu. Det fanns någon natt, ett par nätter in på jullovet, när jag faktiskt sov. Men nu är det alltså dags igen. Att jaga elever i långa korridorer mitt i natten, att planera lektioner, att skicka meddelanden till föräldrar, dokumentera, bygga relationer, förenkla, förklara, undervisa och anpassa… inte räcka till… Jag vaknar genomsvettig, stressad med käkarna hårt sammanpressade. Och det kliar lite i halsen - säkert håller jag på att bli förkyld - det är inte ofta jag är det - men det är ju bäst att passa på när det är lov? Och armbågen värker när jag ligger på den…
Det har regnat dagarna i ända. Vädret lyfter inte mig. Inte känslan av att behöva jobba heller. Eller mailen som trillar in från arbetsgivaren. Nya elever på väg in. Behöver ni vikarie när ni ska på utbildning - fredagen efter lovet - en fredag igen… (Hur tänker skolvärlden när de bestämmer utbildningsdagar för samtliga förstelärare när de väljer fyra fredagar? Samma elever som drabbas varje gång. Samma lärare som drabbas varje gång - de som råkar ha ett hål och kan vikariera…) Från studenten som ska börja v.3 och som vill hälsa på redan under nästa vecka. Förberedelser inför utbildningen som vi ska gå på under fredagen. Program över studiedagen på måndag - interkulturellt arbete, personalmöte, ämnesarbete och utbildning i DF respons (ytterligare en arbetsuppgift) - väldigt lite tid för egen planering (på tisdag har jag fem lektioner som då ska vara planerade och väl förberedda).
Fler arbetsuppgifter. Större klasser. Dokumentationskrav i flera olika system… Jag läste en artikel om "etisk stress", "Samvetsstress" eller "moralisk stress" - som allt oftare används för att beskriva upplevelsen av att i sin yrkesroll inte kunna handla på det sätt som man själv uppfattar som det moraliskt rätta. Ofta handlar det om känslan av att inte räcka till och inte ha kontroll - när man sig tvingas att agera på ett sätt som står i konflikt med egna värderingar, riktlinjer eller yrkesetik. Det handlar ofta om att vara engagerad i yrket - att reagera på saker som känns fel. Men om stressen ligger på under en längre period, och man inte har resurser att hantera det, då kan det få konsekvenser. Känslan av att inte hinna med kärnuppdraget - är fruktansvärd.
Och så kommer Anders hem från jobbet. Vi ska göra bao bons. Men plötsligt har han bokat in en paddelmatch. Maten kommer bli sen. Jag är hungrig. Jag gjorde mig till ett offer - men tog en tallrik fil. Jag är stressad - trots att jag inte gör något - för att jag inte gör något. Stressad för att Linus mest sitter hemma - det är svårt att hitta på något. Jag - vi - hade behövt komma iväg. Göra något annat. För att inte känna att jag borde göra en massa.
Kanske är jag inte så stressad (de flesta lektionerna till nästa vecka är planerade - eller åtminstone tisdagens) - jag är nog mest uttråkad? Och hungrig. Klara och Linus bakar. Jag dricker vin. Anders spelar paddel och Sigge är på innebandy- ikväll blir det bao bons och hockey. Egentligen behövs det inte så mycket. Ibland behöver man bara vara lite arg i sitt eget hus, minska kraven på sig själv, inse att jag är ledig… Kanske kommer jag att ha varvat ner (och funnit julfriden) lagom till terminsstarten?
Egentligen är jag ju rätt nöjd med en ridtur, en löptur, sport på tv och…?
