30/6; fredag
17 år. Så länge. Och ändå - jag minns det som igår när pappa ringde. Vrålet från strupen. Tårarna som aldrig ville ta slut. Jag vågade inte gå fram till henne i rummet. Sedan minns jag inte mycket från timmarna som följde. Jag vet att jag ringde
runt till hennes väninnor. Tog hennes lilla bruna telefonbok. Sakligt. Och vi var hos Tova som fyllde år. Men jag minns inte mer…
Idag började jag dagen med hästfilm.
Sedan tog jag med mig hundarna ut i regnet.
Ett par smultron. Såg det vackra i det enkla - precis som mamma alltid gjorde.
Tårarna blandades med regnet.
Killarna och jag åkte till hissö med hundarna - vi passar även sälle. Vi sprang en runda och badade. Såg en brun och en svart huggorm.
Sedan red kim och jag en runda innan vi åkte ut till ekö. Skålade (och fällde en tår till) för mamma. Hon hade velat vara med! Gick ett varv runt ön.
Vi spelade en runda Uno - samma fråga som då "är det grön eller blå"? Inget har förändrats. Eller har allt förändrats?
Vi fyllde dagen med liv. I det enkla bor det vackra. Vi. Med mammas mantra "denna dagen till detta". Alltid här och nu.
Jag saknar henne. Jag vänjer mig aldrig. Men - som någon sa till mig på begravningen - det värsta har ju redan hänt…
Kommentarer
Trackback