30/5; tisdag
Det är så vackert ute. Jag borde gå med en fladdrande sommarklänning och ett leende på läpparna mot den stundande, oändliga, sommaren. Men jag är trött. Jag glömmer tandläkartider, födelsedagspresenter, konfimationspresenter och att svara på studentinbjudningar. Och jag hinner inte uppdatera barnens urväxta kläder eller köpa presenter till deras lärare (eller ens engagera mig i klassens Messengertråd angående presenter…) och jag glömmer att anmäla mig till sommarfesten och betala in "den lilla slanten" till matbespisningspersonalen.
Den skira sommaren vaknar till liv och det är så förbannat vackert att det gör ont. Ledigheten är snubblande nära och samtidigt så långt borta.
Jag har en ständig ilning på framsidan av benet - som pulsen. En tryckande huvudvärk över ena ögat - där inne finns allt jag måste göra. Innan det är försent. Innan sommarlovet… jag sover dåligt på nätterna - vaknar i svett - av drömmar om allt som
måste utvärderas och alla stenar som måste vändas. Och på dagarna rusar jag genom korridorerna och knyter ihop säckar.
Det är den tiden på året när betygen ska sättas och förmedlas. De sista lektionerna, roliga aktiviteter och utedagar - gärna med pedagogiska, relevanta inslag trots att betygen redan är satta - och avslutningen och revyn, ska planeras. Jag är trött och eleverna är ännu tröttare. Lektionerna är tidsfördriv - men det får inte eleverna märka…Samtidigt kvittrar fåglarna och solen värmer våra bleka kroppar och ventilationen lyser med sin frånvaro. På kvällarna sitter jag i soffan - som ett tomt skal medan tankarna rusar i huvudet samtidigt som jag försöker minnas matsäcken som ska packas och vilken tid fotbollsmatchen är på kvällen.
Jag har gjort det här så många gånger förr. Jag kommer klara det i år också. Och med den vissheten sätter jag ett steg framför det andra, borrar ner huvudet och fortsätter framåt. Jag, vi, kan klara det! Håll ut. Håll i. Håll om. Framåt.
Som laleh sjunger:
"Jag tittar över axeln och där ser jag alla spår
Nu står jag här och väntar (vad väntar du på?)Jag kan bara hoppas att jag gjorde allt jag kan
Jag börjar hitta någon kraft i mig som jag inte visste fanns
Så jag tar mig ut och går en stund
Molnen de rör sig
Allting är på väg
Går bara framåt här…"
Jag stannar till i stallet på vägen hem. Tar mig ut en stund. Andas. Och hoppas att jag har gjort allt jag skulle och allt jag borde. Jag hoppas att jag gjorde allt jag kan för att alla ska lyckas så bra de kunde. Spänningarna släpper. Åtminstone för en stund. Jag andas.
Kommentarer
Trackback