26/9; tisdag
Septembersmockan. Tandläkartider och nyponbuskar. Föräldramöten, utvecklingssamtal, bränder i papperskorgar. Filtar runt frusna själar. Vissnade blommor och färgglada löv. Släckta bränder och pyrande konflikter. Bakterier och virus som byter värdorganism i trånga korridorer. " Och det luktar från bespisningen. Halvhjärtad husmanskost."
Plötsligt är jeansen för små. Och jackan är trasig. Luften är kall. Vardagspusslet ska läggas, trots att vissa bitar verkar saknas. De oändliga lediga dagarna trängs undan. Jag saknar ljuset. Jag lyssnar på Winnerbäck. Höstens man. Ny skiva. Jag ser fram mot konserten senare i höst. Jag varvar det nya med det gamla. Nynnar med:
"Nu sköljer luften över sommardamm
Nu landar folk och allting återgår
Nu går passionen och blir allvarsam
Om någon sådan ännu återstår"
Jag reagerar för mycket. På kommentaren som gör mig ledsen. Eller arg. Den kan få mig att skrika orimligt högt. Tröjan som har försvunnit - ska hittas. Nu. Jag saknar det som fanns. Det fattas mig. Mer nu än någonsin. Oavsett om det är en svunnen tid eller en tröja…
Newbodyförsäljningen som ska rapporteras. Nu. Mattan som borde skakas. Nu. Besiktningen som ska bokas. Nu.
Jag hakar upp mig på detaljer när helheten är svår att greppa.
Jag rensar en bänk i panik - försöker få struktur på det yttre - när det inre är kaos.
Istället för att åka på föräldramöte rider jag en runda. Höst och häst. En oslagbar kombination när stressen river i bröstet. Med vinden i mitt hår och med lugna steg, möter jag hösten och andas in nya molekyler. Solen värmer fortfarande och om några minuter möter jag fullmånen. Månspegel i sjön. Jag ylar inte mot månen, jag andas. Drar ner luften långt ner i lungorna. Jag känner doft av höst och ängar. Och ser älvor som dansar över sjön.
Jag andas lite till. Vi går på samma stig som våra förfäder. Jag känner hur de går bredvid mig och kanske består jag av samma materia som de gjorde. Jag möter framtiden samtidigt som historian finns under mina steg. Jag ser framåt. Och bakåt. Blyte omsluter mig. Gnäggar lågt. Jag andas in höst och häst. Jag nynnar vidare:
"Som ett obehagligt allvar
Drar sig hösten in i stan
Det finns en doft av allt i mörket, kallt och blött
Och nästan tyst
…
Ingen sömn och inga svar"
