15/8; torsdag
Idag. 15/8. Flyttade klara. Hon har bott hos oss i nästan exakt 22år. Och jag har älskat det. Det känns inte alls länge sedan vi åkte hem med henne för första gången… nu ska hon stå på egna ben och prova sina vingar. Och det är hon redo för!
Vår dotter. Min Bättre hälft. Min kollega. Mitt bollplank. Mitt tålamod. Min mentor. Min vapendragare. Min själsfrände. Mitt smakråd. Den jag delar kläder med. Min vän… så lika - men ändå så olika. Allt det jag inte är och ändå - en del
av mig. En blandning. Av sött och salt. Av oss.
Ikväll gick jag ner till brevlådan och där låg en kavaj som jag hade beställt - och jag ville fråga henne om den "var rätt"…
Det är naturligt. Och så rätt och jag önskar henne lycka till! Sommaren har varit ett långsamt farväl… nu har vi ryckt plåstret.
Människor flyttar. Det är naturligt. Klara flyttar. Av fri vilja. För att växa. För att blomma… Somliga flyr. Från sig själva. Från sin familj. Från krig. Idag lyssnade vi på en föreläsning av Charbel Gabro som vill bygga broar mellan slum och finrum, för att utplåna det tomrum som uppstått där emellan.
Han var fyra år gammal när de lämnade Syrien i hopp om ett bättre liv i Sverige. Men tillvaron i det nya hemlandet blev tuff. Föräldrarna hade svårt att hitta en plats och barnen kände ett starkt utanförskap. Charbels tonår präglades av mycket
frustration. Charbels tonår präglades av mycket frustration. Under en tid i livet levde han destruktivt, med spelmissbruk och självmordstankar. En dag insåg Charbel att den enda som kunde förändra hans situation var han själv. Han tog tag i livet, vågade drömma och började sätta upp mål. Och när drömmarna tog fart kom också viljan att dela med sig. Han försökte få oss att känna hur det känns när man flyr. När man saknar rötter - då är det svårt att blomma…
Kommentarer
Trackback