En orolig natt. Många tankar.
Vi ägnar tiden åt att avsluta terminen. Vi knyter ihop säcken. Sätter betyg (en sammanfattande bokstav på ett papper) och skriver omdömen (för dem som inte lyckades). Ordnar med med avslutningen - roliga dagar, revy för nian och avslutning med blommor och tal. Vi borde höra av oss till
hemmasittaren. Vi försöker hålla glädjen och hoppet uppe - trots att några vet att det är "kört" den här terminen. Vi kramar lite extra på de elever som behöver det som mest. Vi försvarar oss mot elever och föräldrar. Vi bekymrar
oss för stora klasser till hösten, uteblivet tvålärarskap och större labbgrupper, läromedelsbudgetar och lärplattformen som ska bytas ut. Och det trasiga skolsystemet som är grunden till det sköra korthus vi jobbar i - med stressade elever med ofullständiga betyg och söndertrasade lärare av alla omöjliga anpassningar.
Maria Wiman: "Tänk om ordet hemmasittare inte fanns, om alla skolor hade bemannade skolbibliotek och adekvata läromedel, om varje möte som kunde vara ett mejl faktiskt var ett mejl, om lärare hann förbereda varje lektion ordentligt, om undervisningstiden var reglerad, om politiker förstod att vår verklighet är längre än en mandatperiod. Tänk om skolan inte vore ett slagfält för symbolpolitik, om man förstod att skolan är så mycket viktigare än billiga poänger eller slagkraftiga rubriker i en politisk debatt.
Ja, fatta om man på riktigt förstod att spara in på våra barn kommer att bli ofattbart kostsamt i längden.
Tänk om man hade vett att värdera skolan.
Tänk om man också värderade välfärdspersonalens psykiska hälsa.
Om man förstod att vår känsla av otillräcklighet gnager i bröstkorgen långt efter att vi lämnat skolan för dagen. Och att den där känslan av att inte räcka till liksom borrar sig in i djupet av själen och lever sig kvar även på dagar när vi borde vara lediga."
Vi är inga superhjältar och vårt jobb är inget kall. Vi gråter, vrider och vänder oss på nätterna, stångar oss blodiga och skriker oss trötta inför döva öron.
Jag oroar mig -för på natten - över att inte räcka till… för mina barn, mina elever, min man, hästen och hunden. Och vi hann inte upp på Heddas student. Och nästa vecka har vi studentfirande varje dag - mån-Tors. Och revy på torsdagen. Och jobbfest på fredagen. Och fotbollscup i Sölvesborg -fre-sön…
Ingenting jag gör är tillräckligt bra… jag hinner inte tillräckligt mycket. Jag vill fira studenter, träna hästen, vara med på skolavslutningar, måla huset, titta på fotbollsmatcher, heja fram elever, laga vattenledningar, vattna blommor, dricka Cava, umgås med familj och vänner, springa, träna, vila, bygga altan… Idag är det mest ångest och stress i kroppen…
I onsdags sprang jag hem från jobbet - 12km.
I torsdags var vi på ekö. Försökte fixa vattenkranen som läcker - Anders hade beställt ventiler. Det hjälpte inte. Vi får beställa en ny kran. Putsade fönster och klippte gräs. Jag red när jag kom hem.
Igår var vi i Linköping. I klaras lägenhet. På Ikea. Lifehack: låna en kundvagn i släpet när man har köpt garderober.
Och när det är buntband runt saxen och det behövs sax för att komma åt knivarna - lifehack 2: ta en såg!
Idag var killarna på golfbanan (jag var i stallet) innan vi mötte upp och klara, Linus och jag sprang 11km. Vi åt pannkakor i solen. Jag stannade till på Ica för att handla sylt och fick guldscannern- 10% på hela köpet. När det plötsligt händer…
Imorgon är det fotbollsmatcher i Markaryd och liatorp. Jag hoppas att jag sover i natt med känslan att "det här gjorde jag bra"… men jag tvivlar…
Imorgon ska vi även gå till vallokalen. Man har alltid ett val. Det är en rättighet och plikt.
