10/10; torsdag
Jag sprang 5.50 i morse. I regn. Tårarna börjar rinna. Stilla. Jag tänker på bomberna som faller över Libanon och i andra delar av världen, för dem som förlorar sina hem i stormen i Florida., för grannens barnbarn som kämpar mot cancer, på förutsättningarna i skolan som bara blir sämre - större klasser, med fler elever med olika problematik, färre elevstödjare och känslan av att det bara är upp till mig…
Jag ställer mig i duschen.
Sminkar mig.
Åker tidigt till jobbet.
Jag har länge sagt att det inte är någon större skillnad mellan olika kommunala skolor - det är det. På andra skolor har de halvklass under labb. Jag har länge tänkt att det är lättare att förändra där man är - än att förändra om man är ny… Nu vet jag inte…
Jag trollar med knäna, skruvar på planeringar, springer, slår Knut på mig själv och diskuterar med min ämneskollega för att göra varje lektion lite bättre än den förra. För att nå fler - för att fler ska lyckas och bli nyfikna. Jag försöker se, värna, rädda, lyfta, hjälpa, anpassa, kompensera, inkludera, stötta, klappa medhårs, springa fortare, utmana, inspirera och le vid möten med eleverna.
Jag försöker följa anpassningar, skriva i classroom inför varje lektion, göra bedömningar i lärplattformen, och lägga in betygsvarningar. Jag skriver bedömningar, fyller i enkäter och utvärderingar. Jag skriver orosanmälningar, utreder problematisk skolfrånaro, gör pedagogiska utredningar, anmäler till eht och skriver kränkningar i df. Jag anmäler vattenläckor och trasiga dragskåp. Jag jobbar för att få igång nätverk, datorer och skrivare. Jag får en lista med åtta elever i min klass - som jag behöver prata enskilt med. Jag lyssnar på elever som känner sig kränkta, är ensamma och vilsna. Jag avstyr ett bråk.
Jag har blivit bättre. Men Mina förutsättningar har blivit så mycket sämre. Vi har inte tvålärarskap i kemi längre - vi har 27 elever/klass. Nyanlända med tre olika språk i samma klass - utan språkstödjare och elever med milslånga anpassningslistor.
Jag ska skriva färdigt en df-anmälan -trots att jag inte vet vad som har hänt i ärendet, och trots att jag inte vet hur man gör - trots att någon har sett det och kunde gjort det direkt. Någon mellanschef - självutnämd eller uttalad har blivit viktigare än oss lärare. Vad kan vara viktigare på en skola än att undervisningen fungerar? Bra undervisning. Varierad. Strukturerad. Eht- teamet, som i och för sig är väldigt viktigt, känns viktigare än lärarna.
Jag får höra att jag ska göra omvärldsanalyser för att öka motivation, nyfikenhet , närvaro och få Högre måluppfyllelse.
Jag ska djupanalysera.
Jag behöver djupandas. Men kippar bara efter luft.
Vi ska skriva fina ord på ytan - när vi behöver se över botten. Bygga tillsammans - ett stabilt bygge, utan läckande tak. Vi är många som simmar febrilt och desperat mot ytan för att inte drunkna.
Det enda jag vill och strävar efter är att göra varje lektion bättre. Göra rätt. Trots att jag har i stort sett flest grupper, klasser, elever och undervisningstid. Jag vill känna att det är tillräckligt bra!
Idag har mina ögon svämmar över flera gånger - mest av frustration. För varje elev - för eleven som inte förstår, för eleven som inte kan språket, för eleven som inte klarar av att komma till skolan… Gång på gång torkar jag mina tårar för att möta elever. Jag ler.
Jag vill fortsätta brinna för mitt yrke, orka ge, känna driv och omtanke. Jag vill delta i kampen för det goda, för utveckling och engagemang.
Jag åker till stallet efter jobbet. I regn. Tårarna blandas med regn. Jag vill se det vackra i hösten. Andas Häst och höst. Känna Hopp och tro. Jag får kakor från en elev.
Jag kommer hem. Jag ställer mig i duschen och spolar bort mascaran från kinderna.
