flisas

Det hände i Örebro. Men. Det kunde hänt var som… gärningsmannen sköt flera personer - och sedan sig själv. 

Skolan ska vara en trygg plats för elever och personal. Det är en plats för utbildning och bildning. En plats där drömmar blir verklighet. Det är därför en jobbig insikt att det aldrig riktigt går att förbereda sig på pågående dödligt våld. Vi har övat både utrymning och i rymning - vi har dessutom varit med om inrymning en gång. Känslor kommer tillbaka. 

Jag lyssnar på radion och ryser.  Magen knyter sig. Blodet pulserar i tinningen. Jag tänker på skräcken de kände när de var inlåsta och hörde skotten utanför…

Må våldet få ett stopp - nu! 

Varför där? Hur? Varför? Vem? Hur kan det ske? Är det någon som gått på skolan? Någon som farit illa? Eller en ensam galning? Var det oprovocerat eller fanns det motiv? Kommer vi någonsin få svar? 

Och ändå. När jag går genom korridoren så är jag inte rädd. Men hjärtat gråter. 

Örebro befinner sig i den värsta tänkbara mardrömmen. Det finns givetvis ett stort allmänintresse när något så fruktansvärt sker, men jag hoppas att skolledning, personal, elever och anhöriga får tid att hand om varandra och sörja sina nära och kära. När tiden är mogen kommer de att börja återerövra tryggheten på sin skola och arbetsplats.