flisas

Jag brukar sammanfatta året - men det blir allt svårare. Allt blir viktigare. Allt går ihop. Allt är en del av helheten. Alla dagar och år - det är ju liksom livet…
2024 - för världen i stort ett år då "krig" har blivit ett allt vanligare ord i våra vardagliga samtal, naturkatastroferna hopar sig och vi vaknar allt oftare till svarta rubriker om skjutningar i landets alla hörn och gängkriminaliteten som breder ut sig.
2024 - för mig ett år som har präglats av några få större händelser:
- en halkning på en bro, grusade alla förväntningar på SM-framgångar och fortfarande har jag några envisa blåmärken och svullnader - men fick faktiskt fler gånger än ett "annat" år, vara tacksam för livet, att jag kan gå och springa. Att få vara med. Att vi får vara med - blyte och jag. 

- Klara som provade sina vingar genom att flytta till Linköping. Så självklart. När jag klev in i hennes första lilla etta för första gången - flimrade fragment av 22 år förbi. Jag har aldrig velat hålla för hårt i mina barn. Min uppgift är att ge dem vingar, inte att för alltid hålla dem under mina. Men då såg jag den lilla flickan som höll min hand eller en innebandyklubba i handen. Jag såg henne springa på fotbollsplanen, klä upp sig för att gå på fest, trösta en vän… det har gått så fort. Hon pratar om sina nya vänner, vänner som jag aldrig träffat, som jag inte kommer lära känna, vars föräldrar jag aldrig kommer veta vad de heter och småprata med utanför skolan, i innabandyhallen eller på fotbollsplanen. Främlingar - för mig, som nu kommer att vara en viktig del av min dotters liv. Vi satt en kväll i hennes vita soffa - hon var orolig för fläckar och jag minns kräket och chokladfläckarna i vår nya soffa - då för 20 år sedan… Och jag kan längta tillbaka till en tid då min oro för henne mest rörde löss, magsjukor och skrubbsår på knäna. Hon kommer alltid vara min dotter - jag kommer alltid vaka över henne och oroa mig för henne - men jag vet att hon klarar sig. Hon är förståndig och klok och vi har förberett henne för det här. Men det finns en känsla av glädje och sorg - det är så det ska vara. Glädjen finns där när jag ser hennes tindrande ögon och hör hennes ord om utbildning och fest - oron för världsläget i stort och kanske finns det anledning att på allvar oroa oss för våra barns framtid? Är framtiden ljus i fred och frihet, i demokrati och jämställdhet? I en värld för alla?
- med krig i släktingars land och sjukdom bland de närmaste - som påminner oss om vår förgänglighet. 

2024 - många fina ögonblick att minnas. 

Här kommer några av mina favoritbilder från 2024 som påminner om det goda, det fina, det viktiga…

Vi går in i 2025 med förväntan, oro, tacksamhet och hopp. Det finns mycket att upptäcka och se på med förväntan. Med tacksamhet och hopp får vi möta det som skrämmer och oroar. En dag i taget, med tillförsikt mot livet, så möter vi nya dagar!