22/1; onsdag
Igår trodde jag att det var onsdag (det var tisdag). Och jag hade tagit sport-bH:n utochin. Och efter att jag hade ridit insåg jag att jag hade tagit ridbyxorna bakochfram. Idag gick jag i korridoren. Lutade mig på min vagn. Vagnen välte framåt - och
jag välte över den. Datorn och allt som fanns på vagnen, flög… Dator, pennor, sudd, böcker, papper, tidskriftssamlare, pennvässare… jag krälar bland stoffet och som en skalbagge på rygg försöker jag komma på fötter. Jag slog mig i mitt ben.
Eleverna fortsatte som om inget hade hänt. Men snart hade flera rusat fram och hjälpte till med misären och plocka upp spillrorna av pennor och värdighet. Sopade ihop resterna. Borstade av mig. Log. Men det gör fortfarande ont i benet - samma
ben som landade under Blyte i somras.
Jag är trött - jag vet inte vad som är upp och ner, fram och bak eller ut och in. Har jag tappat det?
Jag kommer till kort-infon (lite sent, för att jag hjälpte en elev som behövde en extra genomgång om korsningsschema) som rektorn håller i. "By the way" säger hon. Innan sportlovet ska ni "bara" göra omdömen på samtliga (400) elever - "bara" rött eller grönt i IST. Så att vi har mer att prata om på utvecklingssamtalen… Räcker det inte med bedömningar i IST? Och betygsvarningar? Vad händer om jag bedömer "grönt" v. 7, men inser att jag måste göra en betygsvarning v. 10? Vad gäller då? Ska jag ändra omdömet då? Hur tolkas det av föräldrar?
Jag är trött - jag vet inte vad som är upp och ner, fram och bak eller ut och in. Har jag tappat det?
Jag kommer till kort-infon (lite sent, för att jag hjälpte en elev som behövde en extra genomgång om korsningsschema) som rektorn håller i. "By the way" säger hon. Innan sportlovet ska ni "bara" göra omdömen på samtliga (400) elever - "bara" rött eller grönt i IST. Så att vi har mer att prata om på utvecklingssamtalen… Räcker det inte med bedömningar i IST? Och betygsvarningar? Vad händer om jag bedömer "grönt" v. 7, men inser att jag måste göra en betygsvarning v. 10? Vad gäller då? Ska jag ändra omdömet då? Hur tolkas det av föräldrar?
Återigen straffas vi som redan gör det som åligger oss. Vi som bedömer och kommuniceras. Återigen igen ska vi ha både livrem och hängsel - vi gapar efter mycket - och faller pladask. På lärarnas bekostnad.
Och så fortsätter hon - och så ska ni hitta på en aktivitet som gör att läsningen och språkutvecklingen blir bättre, och en aktivitet som gör att variationen ökar. "Bara en". Och så ska den utvärderas.
Och så fortsätter hon - och så ska ni hitta på en aktivitet som gör att läsningen och språkutvecklingen blir bättre, och en aktivitet som gör att variationen ökar. "Bara en". Och så ska den utvärderas.
Så enkel att säga…
Det är klart att elevernas språkutveckling ska bli bättre och våra lektioner ska vara varierande. Det enda vi vill är att eleverna ska lyckas och utvecklas!
Vi lägger enorma resurser på att stötta elever. Leda dem. Motivera dem. VI lägger mycket tid på att göra varierade lektioner, tänka nytt, tänka om, pröva - och ompröva - så att undervisningen ska passa så många elever som möjligt. Och vi lägger mycket tid på att delge resultat, varna för varningar, betygsvarna och betygsätta - allt för att ha ryggen fri. Vi anpassar undervisningen, erbjuder läxhjälp, ger alternativa kunskapskällor i olika medier (digitala resurser, text, filmer, böcker) och öppnar upp våra scheman för individuella samtal.
Det händer att elever inte ens dyker upp eller tar del av det som erbjuds. Det är som om det alltid finns en osynlig vägg mellan insats och resultat. Och ändå får vi höra: "Ni måste göra mer." "Lektionerna måste varieras mer." "Lektionerna måste vara roligare." "Ni måste lyfta resultaten." Ansvaret läggs på oss. Vi måste vara roligare. Variera mer. Lyfta mer. Arbeta hårdare.
Motivation är ingen produkt som vi kan ge eleverna, utan en process de måste vara delaktiga i. Vi kan inte konkurrera med dagens snabba dopaminkickar i sociala medier. Att lära är en process. Vårt jobb är att göra lärorika lektioner. Variera så att elever kan ta del av undervisning på olika sätt. Men eleverna måste göra ett arbete. Och allt arbete är inte lustfyllt. Jag vill undvika massa skriftliga prov - men verkligheten ser ut så att jag behöver ett skriftligt prov för att få reda på vad så många elever som möjligt kan. 27 elever/55 minuter i veckan i laborativt ämne. Såklart är inte skriftliga prov det enda sättet att visa sina kunskpaer. Men det är effektivt när klasserna är stora och jag tvingas att ha en kunskapsbild av varje elev efter 4 tillfällen efter senaste betygssättning...
Motivation är inte en enkel mekanism som kan aktiveras med rätt metod. Den påverkas av hemförhållanden, tidigare erfarenheter, sociala miljöer och elevens egen syn på utbildning. Förutsättningar, driv och lust. För mycket stöd kan skapa en passivitet hos eleven. Om vi ständigt löser deras problem eller anpassar undervisningen till det yttersta, hur lär de sig då att hantera utmaningar själva?
Var går gränsen? Ska vi lärare vara pedagoger, mentorer, terapeuter och motivationscoacher samtidigt? Visst är det vårt jobb att inspirera och skapa förutsättningar, men är det rimligt att förvänta sig att vi ensamma ska driva varje elev framåt? Medan våra förutsättningar blir allt sämre. Större grupper - labb med helklass (27 elever), 55 minuter i veckan - och så ska vi ha ett bedömningsunderlag redan v. 7, 4 gånger efter att vi satte (400) betyg. Och så ska det vara lustfyllt… Det rimmar inte. För vems skull - elevernas, föräldrarnas, kollegornas, min?
Skolarbete liknar friidrott. När det är något vi inte klarar av måste vi träna mer på det. Ska vi kunna hoppa högre - måste vi öva. Inte bara sänka ribban. Lärare är utbildade för att ge eleverna strategier och kunskap för att de ska lära sig att bland annat läsa, skriva och räkna. Jag vänder ut och in på mig själv och känner hur tröttheten klappar mig på huvudet… När ska jag "bara" få känna att jag gör nog? Att jag gör bra?
Läs gärna:
https://www.vilarare.se/nyheter/vi-larare-debatt/motivation-inte-en-produkt-som-larare-delar-ut/?fbclid=IwY2xjawH-HUxleHRuA2FlbQIxMQABHcfD4X6sjVZEjfF1CmceWIvdaO0W2JHlNKovWsLbUVkdeoXjFG3qhDZ60w_aem_NGkyX-fDMxyo7IAiN142oA
https://www.altinget.se/artikel/skolverket-forespraakar-dopning-av-kunskapsresultaten?fbclid=IwY2xjawH-HRFleHRuA2FlbQIxMAABHW6nzTKA6EAn64JUoqKwWAKzaUMgBecf52huR_ldAje5sZpF85uRiwGvZw_aem_xtYzz8PUPXRs-j3pP72rAA
Två artiklar på ämnet.
Vi lägger enorma resurser på att stötta elever. Leda dem. Motivera dem. VI lägger mycket tid på att göra varierade lektioner, tänka nytt, tänka om, pröva - och ompröva - så att undervisningen ska passa så många elever som möjligt. Och vi lägger mycket tid på att delge resultat, varna för varningar, betygsvarna och betygsätta - allt för att ha ryggen fri. Vi anpassar undervisningen, erbjuder läxhjälp, ger alternativa kunskapskällor i olika medier (digitala resurser, text, filmer, böcker) och öppnar upp våra scheman för individuella samtal.
Det händer att elever inte ens dyker upp eller tar del av det som erbjuds. Det är som om det alltid finns en osynlig vägg mellan insats och resultat. Och ändå får vi höra: "Ni måste göra mer." "Lektionerna måste varieras mer." "Lektionerna måste vara roligare." "Ni måste lyfta resultaten." Ansvaret läggs på oss. Vi måste vara roligare. Variera mer. Lyfta mer. Arbeta hårdare.
Motivation är ingen produkt som vi kan ge eleverna, utan en process de måste vara delaktiga i. Vi kan inte konkurrera med dagens snabba dopaminkickar i sociala medier. Att lära är en process. Vårt jobb är att göra lärorika lektioner. Variera så att elever kan ta del av undervisning på olika sätt. Men eleverna måste göra ett arbete. Och allt arbete är inte lustfyllt. Jag vill undvika massa skriftliga prov - men verkligheten ser ut så att jag behöver ett skriftligt prov för att få reda på vad så många elever som möjligt kan. 27 elever/55 minuter i veckan i laborativt ämne. Såklart är inte skriftliga prov det enda sättet att visa sina kunskpaer. Men det är effektivt när klasserna är stora och jag tvingas att ha en kunskapsbild av varje elev efter 4 tillfällen efter senaste betygssättning...
Motivation är inte en enkel mekanism som kan aktiveras med rätt metod. Den påverkas av hemförhållanden, tidigare erfarenheter, sociala miljöer och elevens egen syn på utbildning. Förutsättningar, driv och lust. För mycket stöd kan skapa en passivitet hos eleven. Om vi ständigt löser deras problem eller anpassar undervisningen till det yttersta, hur lär de sig då att hantera utmaningar själva?
Var går gränsen? Ska vi lärare vara pedagoger, mentorer, terapeuter och motivationscoacher samtidigt? Visst är det vårt jobb att inspirera och skapa förutsättningar, men är det rimligt att förvänta sig att vi ensamma ska driva varje elev framåt? Medan våra förutsättningar blir allt sämre. Större grupper - labb med helklass (27 elever), 55 minuter i veckan - och så ska vi ha ett bedömningsunderlag redan v. 7, 4 gånger efter att vi satte (400) betyg. Och så ska det vara lustfyllt… Det rimmar inte. För vems skull - elevernas, föräldrarnas, kollegornas, min?
Skolarbete liknar friidrott. När det är något vi inte klarar av måste vi träna mer på det. Ska vi kunna hoppa högre - måste vi öva. Inte bara sänka ribban. Lärare är utbildade för att ge eleverna strategier och kunskap för att de ska lära sig att bland annat läsa, skriva och räkna. Jag vänder ut och in på mig själv och känner hur tröttheten klappar mig på huvudet… När ska jag "bara" få känna att jag gör nog? Att jag gör bra?
Läs gärna:
https://www.vilarare.se/nyheter/vi-larare-debatt/motivation-inte-en-produkt-som-larare-delar-ut/?fbclid=IwY2xjawH-HUxleHRuA2FlbQIxMQABHcfD4X6sjVZEjfF1CmceWIvdaO0W2JHlNKovWsLbUVkdeoXjFG3qhDZ60w_aem_NGkyX-fDMxyo7IAiN142oA
https://www.altinget.se/artikel/skolverket-forespraakar-dopning-av-kunskapsresultaten?fbclid=IwY2xjawH-HRFleHRuA2FlbQIxMAABHW6nzTKA6EAn64JUoqKwWAKzaUMgBecf52huR_ldAje5sZpF85uRiwGvZw_aem_xtYzz8PUPXRs-j3pP72rAA
Två artiklar på ämnet.
Kommentarer
Trackback
