flisas

Jag tänker på ljudboken, "Flickan i Korridoren" av Elinor Torp, som jag just har avslutat. Jag lyssnar ofta på ljudbok - när jag springer, sminkar mig, städar, rider… Ljudboken handlade om Karolina som är tolv år när hon inte orkar mer. Hon avviker från gympalektionen, lämnar klass 7A för gott och tar sitt liv i en skogsdunge. I avskedsbrevet avslöjas orsaken till att hon mått så dåligt: skolan. Karolinas mamma blir efter självmordet övertygad om att dottern, som var mycket språkligt begåvad, hade högfungerande autism. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som bland annat innebär ett stort behov av lugn, rutiner och kontinuitet. En person med denna diagnos har en särskild känslighet för stök, oförutsägbarhet och oro. Det sociala spelet är svårt. Det finns studier som visar att flickor med den sortens autism, löper väsentligt högre risk att dö i suicid. Det var i skolan som Karolina mådde som sämst. Tecknen hopade sig: hon var hellre i korridoren än i salen, nästan alltid ensam, gömde sig med hörselkåpor i en hoodie med håret framför ögonen, under lektionen rev hon sig på armarna tills det blödde, stack ofta från skolan till kojan. I skolans anteckningsblock och arbetsböcker skrev hon rakt ut om sina planer på självmord, till och med vilken dag det skulle ske. Ändå gjordes ingen samlad insats. Inget skyddsnät fångade henne.
Det är tung och upprörande lyssning med stark igenkänning för alla föräldrar och lärare som har larmat om barn som mår dåligt - sm skär sig, som skärmar av sig med luvor och som stannar hemma när stöket, ljudet, springet och pennornas rispande mot papper blir för högt. Vi har fått hörselkåpor och skärmar för att hjälpa dem… Men det räcker inte…
Elinor skriver om kedjan mellan BVC och skolhälsovården som blev elevhälsa och om kommunaliseringen och därpå den följande resursbristen, illa genomtänkta reformer utan kontinuitet samt skolpeng och konkurrens - som skulle kunna vara förklaringar till barnen mår allt sämre. Hon skriver också om att flickorna sällan får diagnoser och därmed uteblir hjälpen. En skola för alla.
Vi i skolan skriker. Gråter. Försöker. Får ögon i nacken. Vänder oss utochin. Knäcks. För mig i skolan behövs inga diagnoser. Vi ser. Vi vet. Vi har kunskap. Men vi saknar resurser. Vi behöver något annat. Inkluderingstanken är i grunden himla fin. Men det räcker inte. En av tankarna bakom inkluderingen är att den är socialt bra för eleverna, skapar en större förståelse mellan olika grupper och gör det lättare för eleverna att utvecklas. Sverige är ett av de länder i världen som har störst andel elever i samma klassrum, oavsett kunskapsnivå. Variationen mellan eleverna har ökat väldigt mycket under de senaste åren. Samtidigt har klasserna blivit allt större precis som antalet elever per lärare. För att inkluderingen ska fungera behöver lärare ha betydligt färre antal elever i sina klasser. Många elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och inte heller klarar behörigheten för att studera vidare - och eleverna i svensk skola mår allt sämre… Om elever i behov av stöd ska placeras i vanlig klass måste det finnas utbildade lärare, stöd, resurser, tid, läromedel, lagom många klasskompisar och ett gediget samarbete med en utvecklad elevhälsa. Det är enda förutsättningen för att inkluderingstanken ska fungera. En del elever behöver vara – enskilt eller i mindre grupper, i alla eller några ämnen, hela eller delar av skoldagen eller kanske bara någon gång då och då – tillsammans med specialutbildade lärare. Många elever hamnar i för stora sammanhang där tempot är alltför högt, där ljudet är för högt, där dagarna är för långa, där de inte blir sedda och får den hjälp som de behöver. Eleverna misslyckas. Det behövs ett mycket mer flexibelt tänkande kring hur undervisningen organiseras och planeras än vad som är fallet i dag. Det krävs både flexibla undervisningsgrupper, ordinarie klasser och specialklasser. Och lärarna har inte en rimlig chans, oavsett om viljan finns och hjärtat bultar för rätt sak. Vi lärare behöver få större frihet och ökade möjligheter att påverka och styra hur klassrumsarbetet organiseras och hur vi fördelar och grupperar elever mellan oss.Vi behöver sätta in stöd tidigare. Ju tidigare man identifierar en elevs behov av exempelvis extra stöd i en mindre grupp, och så klart ger hen det, desto bättre förutsättningar har eleven att klara skolan och på sikt helt och fullt ingå i den ordinarie klassen. Skolan brister i stöd för att vi har ett skolsystem som präglas av resursbrist, brutala nedskärningar, lärare som administrerar lika mycket som de undervisar. Vi behöver börja se över lärarnas dagliga arbetsschema och eventuellt skära ned på mötestiden - att mötas bara för att mötas gör inte vårt dagliga arbete bättre. Vi diskuterar problemen, synliggör problemen, belyser problemen och analyserar problemen. Det blir många gånger bra samtal och bra reflektioner, men oftast stannar det där. Det räcker inte… Vår tid på arbetsplatsen är begränsad och därmed väldigt värdefull. Och en lärares primära arbete är faktiskt att lära eleverna en massa saker under den begränsade tid vi har med de knappa förutsättningar som råder. Skolans värld behöver bli mer lösningsfokuserad - färre samtal och mer handlingskraft. Eleverna mår inte bättre och deras resultat höjs inte för att vi sitter i fler möten. Vi kan inte fortsätta låta tusentals ungdomar år efter år stängas ute från vidare utbildningar samtidigt som vi skär ner på skolan och i samma andetag säger att allt är skolans fel. Allt är inte skolans fel - men ganska ofta känns varje unges misslyckande som ett ok på mina axlar som blir allt svårare att bära för varje dag… Vi måste göra något nu - för min, för alla lärares och framför allt varenda unges skull!