20/3; torsdag
Det river i halsen. Jag har tappat rösten. Hostan skräller. Jag ligger vaken. Det moler till i magen. Den där oron som kommer av att man nästan begår något brottsligt… Det är sällan jag känner efter. Men jag vet att jag inte kan jobba utan röst. Jag vänder och vrider på mig. Klockan står på 5.50 - som vanligt, för att hinna ta en löptur innan jobbet. Men jag är vaken betydligt tidigare. Jag hoppas att rösten är tillbaka - provar den. Kraxar. Vi behöver rapportera till jobbet så tidigt som möjligt om vi är frånvarande. SMS:et skapar ångest. Jag vet att jag ställer till det. “Förlåt.” Jag får dåligt samvete mot kollegorna som behöver vikariera - jag försöker hitta lämpliga uppgifter som en vikarie kan utföra, men som samtidigt är lärorika och meningsfulla för eleverna. Jag får ångest för att jag inte finns där för mina elever. Rädsla att inte hinna med. Jag vill finnas där för mina elever - varje dag - leda dem, vara närvarande och guida dem genom lärande - timme in och timme ut genom stoffet i det centrala innehållet. Jag vill stå där, möta dem, se dem utvecklas och tänka. Men idag fick jag kasta in handduken. Jag slår upp datorn. Svarar på ett mail från en förälder. Beviljar en frånvaro. Trots att jag är sjuk…
En lärare vet vad som krävs för att skapa lektioner och gemenskap. Det ligger i läraryrket att främja lärandet, skapa gemenskap, se till att eleverna utvecklas både socialt och kunskapsmässigt samt att ge innehållet liv som kan få eleverna att lära sig. Men när vi inte är där… En lågmäld, men pågående oro… om att ständigt vara otillräcklig och alltid kunna göra mer. Att det hänger på oss lärare… Att vi ständigt behöver göra något bättre - ovisst vad… Och idag är jag inte där… Jag är en brist - i en felande länk. Jag kunde gjort mer… Jag kunde varit där?
Kommentarer
Trackback
