flisas

Igår somnade vår hundkompis Bufsy in, för sista gången, på den här jorden... Alltid lika hemskt när man ska bestämma vilken dag som är den "rätta". Det är ett tufft beslut som människa att fatta - men en rättighet, och en skyldighet. Våra tankar finns hos Bufsy och hennes människofamilj. Om man inte har haft något djur så är det nog svårt att förstå hur hemskt det är att avliva en älskad vän...

Jag har förlorat många djurvänner genom mitt liv; främst tänker jag på Emil (vår katt), Boogie, Tjipp (våra sheltiesar), Ida (vår lilla tax), Basse och Felia (hästar som stått mig nära)...
Jag skrev en dikt, för riktigt länge sen när Emil lämnade oss:

EMIL - jag älskade dig.

En regnig dag,

hade döden sin lag.

En bil som inte såg dig,

det blev så du lämnade mig.

Jag förstår fortfarande inte vad som hände,

jag vet bara vad jag kände.

Det rullar en tår nerför min kind,

just när löven gulnar på en lind.

Du var aldrig sjuk,

och din päls var så mjuk.

Du tvättade din vackra päls fin,

den glänste som riktigt lin.

Du gav mig så mycket och var så underbart go,

nu förstår jag att jag inte gav dig tillräckligt mycket men du tog det med ro.

Vi levde tillsammans i flera år,

och det lämnades av djupa sår.

Nu finns blott minnen kvar,

och frågor som ej fått svar.

Jag såg dig vid skogens rand,

när du gick mot paradisets land.

Du har kommit till ditt hem, det allra sista,

ett evigt hem som du aldrig ska mista.

 

En annan gång - för länge sen skrev jag oxå om döden:

 

 

HOPPAS.

Jag hoppas

att du vill

göra dig fin

för mig

en sista gång.

Att du sprider

mig

för vinden

där bara

du och jag

vet.

I solnedgången

i gläntan

i stillheten

tystnaden

bara du och jag

en sista gång.

Tillsammans

en tid

Farväl

för evigt

Tillsammans

en sista gång

med min älskade

vän

Dig.

Jag hoppas

att det blir så...

Och den här skrev jag när vi skulle besluta över Tjipps öde:

Liv före död.

Jag höll ditt liv i mina händer,

jag bestämde över ditt öde,

jag valde livet före döden -

vad hade du valt?

Den här dikten skrevs oxå när en hund stod inför döden:

Min älskade vän

Din kropp

Rymmer varken hopp eller skräck

Dina ögon vittnar om smärta

Bedjan

Du har stått här förut

Vid dödens rand

Vi hjälpte dig upp

Nu bär inte dina egna ben dig längre

Nu kan vi inte hjälpa dig mer

Nu ska du slippa din smärta

Nu tar min vid

 

Den här dikten skrevs till en häst:

 

Sista gången...

I ett moln av damm,

galopperar han fram,

han stannar vid muren

och vänder sig om.

Sen hoppar han,

och jag ser honom aldrig mer,

aldrig mer...

 

Ja, döden suger... De underbara djuren betyder så mycket. En älskad vän. En ärlilg, trofast och betydelsefull vän. Var rädda om era vänner!