flisas

Nu har jag läst "uppdrag FAMILJ" och det var en läsvärd bok som man kände igen sig i ibland och förundrades över ibland.

Emma Hamberg skriver hur tråkigt hon tycker det är att leka med sina barn - och det är något som jag kan få dåligt samvete över att jag tycker. Jag är inte bra på att leka... Jag tänker på annat, jag vill gå och pyssla för mig själv. Men hon kom med tipset att man skulle sätta igång leken och sedan säga att man kunde typ vara städerskan... Jag kan dock tycka att det är kul att pyssla, skriva och rita, spela, pussla och läsa... Jag gillar att följa med på gympa eller ridning. Jag städar, ger dem mat, byter blöjor, hjälper dem med kläderna, dukar, diskar, hämtar och lämnar, tvättar, tröstar,läser sagor när de ska sova... men jag måste nog leka mer annars kommer de tycka att jag är en surtant! Jag säger det ofta till mig själv - att jag måste leka mer med mina barn. De kommer bara tycka att jag satt för mig själv, inte lekte med dem, städade eller inte brydde mig om dem... Det känns som om många andra föräldrar och vänner som kommer på besök är så föredömliga, leker pedagogiskt och hittar på en massa bra lekar och hänger sig helt i barnen och leker på deras vis och villkor...

Och jag känner igen mig i det som Rebecka Edgren Ald'en skriver om missfall - den enorma ilskan och besvikelsen. Man fick känna glappet mellan förväntningarna och den faktiska verkligenheten. Oskyddat sex leder till barn... Men många graviditeter slutar i missfall. Jag blev dock snabbt gravid igen och med mer tillförsiktig glädje såg vi fram emot att bli fyra. Jag minns bilden i mitt huvud - om man skulle äta tillsammans (vilket vi ofta gör, kanske inte frukost, och är det bollibompa samtidigt som kvällsmaten, sitter Klara vid TV:N), inte hota, skrika eller bråka med barnet, vi skulle umgås mycket, och uppfostra med kärlek och respekt, och inget skulle fattas barnet. Men ofta känner man sig misslyckad, otillräcklig som förälder... Jag minns när Klara var liten och släkt och vänner kom och besökte oss i Halmstad och de fick ofta stanna ganska länge för att de hade åkt långt - en vecka efter att hon fötts hade vi haft besökt konstant. Och Liten började skrika på kvällarna, och jag började gråta. Vännerna åkte hem och jag gick ut en runda för att få ny energi. Och kärleken till vår älskade dotter var övermäktig! För ens barn gör man allt! Man orkar mer än vad man tror! Det finns inga andra människor som man skulle göra det som man gör för sina barn - städa och torka efter kräksjuka barn, vakna mitt i natten och trösta flera gånger...! Och jag känner mig inte fången av vardagen - att äta klockan fem, vid matbordet funkar perfekt. Jag känner en fördjupad kärlek - en samhörighet med Anders och gemenskap och innerlig kärlek till våra barn - vår stolthet, vår familj, som vi byggt upp - och Anders! Familjidyllen som jag drömde om - blev sann. Vi utvecklas som personer - som familj. Vi skapar det livet vi vill ha. Jag minns hur man fick höra av andra att livet nästan skulle ta slut när man fick barn - aldrig skulle vi kunna göra en massa saker - men vårt liv har inte ändrats så hemskt mycket. Vi är bara fler som vi kan ösa vår kärlek över. Visst - vi kanske inte hinner träffa lika många vänner längre, ringa sådär många samtal - men vi har det bra i vår vardag! Och även om jag leker för lite - så är jag ingen värdelös mamma, jag gör mycket för mina barn! Vi gillar vardagen!

Linda Skugge skriver om hur hon jobbade för mycket. Och det gör vi nog alla ibland - och lägger energin på fel saker... Men vi älskar våra barn, kommer aldrig att släppa dem. "Allt jag gjort, alla fel och brister jag har, allt går att förklara och reda ut och förlåta." Hon lekte inte så mycket med sina barn - men det tycker hon inte att mammor behöver göra. De ska ta hand om sina barn, ge dem kärlek och stöd. Och jag kan hålla med - först och främst är jag mamma, i andra hand lekkompis. Jag finns till hands. Jag gör så gott jag kan - det är inte alltid lätt att vara mamma. Jag tröstar, uppfostrar och svarar på alla frågor - så gott jag kan just i den stunden. Jag är en så bra mamma jag kan - just nu. Utifrån mina egna förutsättningar.

Jag vill att mina barn ska komma till mig, att de berättar för mig, att de ska tycka om mig, att de ska lita på mig, dela glädje och sorg med mig - vara en som de gillar!Hur man blir en sån vet jag inte - inte Linda heller. Men vi försöker!

I boken skriver de om föräldraledigheten. Jag tycker bara att man ska göra som man vill! Jag önskar att fler fick chansen att vara hemma mer - det är underbart! Jag önskar att man inte halkade efter lönemässigt, att man inte blev diskriminerad... Men det är värt det - även om jag inte tycker att det är rätt. Jag Vill vara hemma!

Jag hoppas att vår älskade Klara utvecklas att bli en tänkande flicka och inte anpassar sig efter de förväntningar och krav som finns på henne bara för att hon är flicka. Vi vet hur det var på brännbollsplanen och man förväntades kasta ett underarmskast för att man var flicka eller välja ett flata slagträt (som är lätta att ta lyra på och inte kommer så långt). Och så tänker de - träffar hon bollen - bara för att hon är flicka när hon väljer det runda slagträt...Jag hoppas att hon får styrkan att se på sig själv med sin blick - inte bedöma eller betrakta och förminska sig själv genom andras ögon. Jag hoppas att hon blir nöjd med dig själv - det är inte alltid lätt! Nästan aldrig lätt! Men jag hoppas att hon får tillräckligt med mod, kraft och kunskap att stå emot och genomskåda hela bluffen - den som säger att flickor ska stå lite i bakgrunden, vara tysta, snälla och titta på, prata lagom mycket och lagom högt, vara söta och ta det lite lugnare än vad pojkar förväntas göra, flickor ska mest titta på när pojkar får göra de där äventyren... Jag hoppas att Anders och jag kan hjälpa henne att bli så, att vi är bra förebilder, och att hon ser oss göra ungefär samma saker, att pappa oxå kan vara tryggheten och inte bara den skojiga som hittar på äventyr. Vi vill att hon ska kunna leva i nära relationer utan att göra avkall på sig själv. Att hon kan förverkliga sina drömmar utan att någon hindrar henne bara för att hon är tjej. Det här skriver Jonas Ask om.

Att gå på dagis skriver några om oxå. Många gånger tror jag att det kan vara bra med dagis - så länge det blir lagom långa dagar, och barnen trivs. Och för många finns det inget val. Man kan inte leva på en lön. Och för mig skulle det heller inte vara något alternativ tror jag. Jag Vill jobba - lite lagom mycket. Inte så mycket så att jag inte orkar leva när jag kommer hem, när jag verkligen Vill vara pigg.

Hur många barn man ska ha och hur tätt man ska ha dem, diskuteras oxå...För- och nackdelar... Syskonkärlek... Syskonbråk...Att ha syskon innebär att de alltid har varandra - vad som än händer. De har varandra under resten av livet - men det är inte säkert att de kommer ha kontakt för det... Inte säkert att de kommer att älska varandra för det... inte säkert att de betyder något för varandra bara för att de råkar vara familjemedlemmar i samma familj.
Det finns syskon som hatat varandra. Syskonkärlek är bitterljuvt. det kommer säkert finnas både kärlek och hat mellan dem. De borde ha minnen ihop - det borde vara en garanti mot utsatthet som Katerina Janouch skriver - men det är det ju inte alltid. Hon skriver att hur mycket man än bråkar och slåss så är man ändå lojal mot varandra när det väl gäller. Och många gånger är det nog så... Syskonen fostrar varandra. Klara är underbart snäll mot sin bror. Men det är en källa till oro oxå - älskar mamma mig mest eller lillebror? En dag var hon förkrossad, hon trodde att jag älskade lillebror mer än henne. Hon var ju rättså stor när vi fick brorsan och hon har alltid tagit väl hand om honom. Vi har kunnat pratat med henne och förklara. Hon har inte gjort uppror mot lillebror - hon har accepterat honom med hull och hår. Men nu var hon ledsen. Hennes sätt var att prata, ett yngre barn kanske hade gjort uppror mer fysiskt. Syskonskapet är livets skola, de slipas mot varandra, själarna befinner sig i ett ständigt samspel och i en symbios som inte kan uppnås på något annat sätt. Jag älskar mina barn lika mycket. Men har inte exakt samma relation till dem. Jag försöker vara rättvis. Jag talar ofta om hur mycket jag älskar dem. Var och en. Jag skulle inte vilja vara ensambarn. Och jag vill att mina barn ska ha syskon och jag tror att det viktigaste är att man själv känner att det passar med antal och ålder - inte att det passar med föräldraförsäkringen eller hur kul de kommer att få när de blir äldre osv... Barn anpassar sig till situationen.

Älskar mina barn, älskar min familj, min vardag! Nu ska jag gå och ta hand om den!