flisas

Jag vann - eller åtminstone några deltävlingar. Jag har badat hundarna. jag har busat med Sigge och jag kommer åka till stallet!
Vi har precis klarat av eftermiddagsfikan. Klara skulle visa hur Sigge gjorde igår genom att sula iväg en bok. Det blev ett hål i väggen... Jag är ju kvickilsk och visar lätt känslor. Klara bet ihop, men jag såg hur ledsen hon blev. Jag kramade om henne - hon började gråta. Hon vill ju inte göra fel... Jag tänkte på en text jag läste förra veckan som kallades "när du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv". På min dotter, liksom Petra Krantz dotter, så är detta så tydligt. Hon vill vara duktig. Hon vill vara älskad. Jag tror verkligen att när vi föräldrar skäller på henne/barnen så blir det svårare för henne/barnen att älska sig själva. Och hon blir ju väldigt ledsen om vi blir arga på de andra barnen eller på hundarna oxå. Hon blir ledsen när någon annan är ledsen. När jag skäller på henne, har hon svårare för att älska sig själv...

Idag är det måndag. Måndag efter ett lov. Lovet som spräckte jobboskulden efter den här mamma"ledigheten". På torsdag ska jag jobba igen. Fredag och måndag oxå. Nu finns tänket där. Det är så härligt att vara hemma med barnen. Men idag njuter jag av tystnaden. Av att få städa, plocka, sortera, slänga, fixa, dona och dricka kaffe i min ensamhet - Sigge sover, hundarna har fått en promenad. Tankarna vandrar när jag går där genom skogen. Ett minne blir starkt - jag vet inte varför. Ibland manar man liksom fram minnen, ibland kommer de när man minst anar de... Jag tänker på fina vänner,på mamma, på livet i det lilla och det stora... Jag tänker på pojken som mördades i Ljungby. Jag tänker på pojken som dödade honom. Jag minns något som journalisten Sarah Britz på Göteborgs-Posten skrev om i en artikel: att "barn som växer upp i våldsamma miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma". Precis som om alla barn som blir våldsamma har våldsamma föräldrar... kanske har Sarah inte träffat så många barn som inte faller inom den "normala" (vad är det?) kategorin - men de barnen finns i alla klasser på alla skolor. Barn som har svårigheter som inte andra har - som har svårt med impulskontrollen, och som kanske inte tänker efter förrän efter de har handlat, som har svårt att tänka sig in i andras situation, och som blir kvickarga och glömmer regler, barn som ofta misslyckas på grund av sina svårigheter. Kanske skulle man vända på meningen som Malene gör och säga att "barn som växer upp i kärleksfulla miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma". Starta inte en häxjakt på föräldrar som inte "duger", på barn som är annorlunda. Hjälp dem istället. Visst är barnet förälderns ansvar, men när barnet och/eller föräldern har stora svårigheter så måste samhället rycka in och hjälpa till. Barn är föräldrarnas ansvar, men de är också samhällets. Vi är duktiga på att titta bort, när vi egentligen skall titta, ta ställning och hjälpa, stötta. Vi är duktiga på att döma när väl något har hänt, men var var vi innan? Det gäller ju i alla situationer när vi känner att barn går över gränsen, när de skadar någon annan, när de säger något som sårar... Vi har inte så lång tid på oss att forma våra små. Vi ser och hör inte allt de gör - ibland behöver vi hjälp. Alla barn. Alla vuxna. Det är lätt att skylla på¨någon annan - någon annan förälder, på skolan, på gud och vet vad... Men ansvaret ligger på oss alla. Inte på Någon Annan.
Mina tankar vandrar vidare. Jag minns vårt första besök på habiliteringen - vi fick ju "välja" om Limpan skulle tillhöra hab eller inte. Men vi resonerade att det var "dumt" att tacka nej till en eventuell hjälp... Och att det var bra med resurser samlade kring barnet. Nu är ju Limpan ett mittemellen barn. Varken eller. och det är väl bra... Vi vandrade in i pärleporten till habiliteringen med stort hopp och trodde att stödinsatserna skulle ramla in... De berättade om sin verksamhet, ville att vi skulle berätta (vi hade bett att psykologen skulle berätta mycket för att slippa "dra" allt igen - men hade nog inte blivit gjort - å andra sidan är det väl bra att själv få berätta...). Vi skulle berätta vilken hjälp vi ville ha av dem!? Vad visste vi - vilken hjälp kan vi få. Vad har vi rätt till? Och framför allt vilken hjälp kan Limpan få? Många gånger slutade funderingarna med att vägleda till någon annan - och framför allt är ju allt upp till skolan/dagis. Från hab finns ingen automatisk hjälp att få. Lite besök hos logoped, efter något år något möte med arbetsterapeut, vidare möte med dagis - med rekommendationer... Visst finns det grupper att tillhöra - men inga som direkt passade Limpan. Det är konstigt att extra stödinsatser måste ligga inom den lokala skolans budget. Som lärare vet jag att "budgeten är tyvärr slut för i år - vi får se vad vi kan göra nästa år...". När man har rätt till hjälp borde man få hjälp - potten borde finnas inom kommunen. Tänk vad samhället skulle kunna spara på det i längden.
Jag går vidare genom skogen. När jag kommer hem kammar jag hundarna. Och så går jag in med min kaffekopp, tar en stund vid datorn - innan det är dags att fortsätta röjandet! Utbyggnaden är så gott som klar - en trapp, en garderob, ett tak över dörren, en sänglåda till K och ett takfönster är kvar. Kaffet är slut. Rasten är slut. Over and out.

Oj, tiden har gått fort. Jag har jobbat - det var kul och gick bra. Barnen har haft sportlov och vi har varit i simhallen, på IKEA, pysslat en massa här hemma, ridit, eldat. Fått vårkänslor. Nu är min plan att lägga in lite bilder från gårdagens dressyrträning. Från och till gick det riktigt bra - och kanske när det gick som bäst - så var det som närmst att jag faktiskt flög av. Det blåste mycket, Baron var laddad, och plötsligt dras en spånbale ner och han fullständigt flyger åt sidan. Ett steg till och jag hade nog åkt av... Idag hade jag oxå tur vid ett par tillfälle - jag red Allegria. Vi var tre stycken ute. Fint väder. Det glänste i isen som låg på vissa ställen och A hoppade från sida till sida i galoppen, jag tappade en stig bygel, tappade balansen och höll på att trilla... och när vi nästan var hemma blev hon rädd för fåglar i ett buskage och gjorde en 180graderssväng - med nöd och näppe satt jag kvar även den gången...
Jag sitter och tittar på finfin hoppning, ser RG opch läser och ser inslaget från när Anrell mötte RGB. Se det ni oxå!

Idag är golvläggaren här - för att lägga golv i groventren. Sigge och jag skrotar, fösöker hålla oss ur vägen - i vårt egna hem. Det är kallt ute - för kallt för att sova i vagnen. Jag tänker på allt möjligt... Jag läser - som mamma, som lärare - till och från en blogg om ADD. Det hon skrev, kunde jag ha skrivit - många gånger har jag funderat över diagnoserna i skolan. Över elever som får de på högstadiet, "blir" annorlunda när de vill vara lika och inte sticka ut, diagnosen kan få oss att se barns lättheter - men den möts ofta av okunnighet och svårigheter... Att resurser ges till diagnosen inte efter behov...

"Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa.

Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor i den tiden av vårt liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Vi måste se till att barn får utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare.

Man pratade också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den.

Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.

Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet.

Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen.

Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är en tillgång som skall användas för sina tillgångar. Tillgångar som få av oss andra har..."

 

Och så läser jag en artikel; han skriver om Anders som har autism, där lärarna får lite information, han tror att många av de svenska högstadiernas hemmasittare har autism men att deras funktionshinder ofta inte ens har fått en diagnos och han skriver om rumslig inkludering i stor klass till varje pris. Intressant läsning...

Jag tänker ofta på mamma. Klara tänker ofta på mormor. Linus undrar. Vi försöker minnas. Hålla minnet vid liv. Jag vill ge er ett råd - ta foton. På barnen med vänenr och släktingar. En dag kan det vara försent. Det hade varit värdefullt att kunna visa mamma med Linus, eller mamma med Klara. Det finns många som skriver om döden. Anna var en av dem. Det här inlägget har hennes man skrivit. Det är utdrag från en saga som han skrev till deras dotter.
"...En natt slutade mamma att andas. Klumparna hade blivit många och stora och gjort mammas kropp alldeles trasig inuti. När kroppen blir så trasig att man inte längre kan andas och hjärtat inte längre kan slå – då dör man och måste lämna kroppen. När man dör slutar allt att fungera inuti kroppen. Då blir kroppen alldeles stilla, blek, kall och tom. Då finns man inte kvar inne i kroppen.
Man kan inte leva i en kropp som slutat fungera, den måste man begrava. Ingen vet riktigt vad som händer när man dör och vart man tar vägen. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. De tror att änglar kan se oss och hjälpa oss i livet, fast vi inte kan se dem. Andra tror att man föds igen i en ny kropp – kanske som en ko om man varit riktigt snäll. Många tror att man finns och lever vidare i våra hjärtan och i våra tankar – att mamma finns när vi tänker på henne.
Var än mamma är nu så blir hon glad när vi tänker på henne, det berättade hon för pappa när hon levde. Och var hon än är så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen. När man är död så slutar kroppen att fungera. Precis som en blomma, som inte får vatten och solljus, så vissnar kroppen. Till slut så blir kroppen till jord. Så är det med allt levande när det dör; människor, djur, blommor och tomater. När man dör så begraver man kroppen. Det kan man göra på flera sätt. Kroppen läggs i en kista. Antingen grävs kistan ner och blir till jord, eller så bränns den och blir till aska. Mamma valde att bli till aska som sprids över vatten. När vi tittar på sjön kan vi tänka att mammas kropp finns där.
Människor är som pussel. Pusselbitarna är de vi älskar och som älskar oss. Pusselbitarna är jätteviktiga, för när pusslet är helt känner man sig omtyckt och då mår man bra. Om man inte bryr sig om någon, så bryr sig ingen om dig, och då mår man dåligt. Vilka är dina pusselbitar? Vilka älskar du? När man tycker mycket om någon och leker ofta, så växer den personens pusselbit. Om man slutar att vara med någon, kanske för att den är dum, så försvinner den pusselbiten efter ett tag. Om någon man älskar dör, så börjar den pusselbiten också att försvinna, om man inte fortsätter att tänka på den personen. Men om man gör det – då blir pusselbiten kvar.
När vi tänker på mamma så blir vi ledsna för att saknar henne så mycket. Men om vi slutar tänka på henne så blir det alldeles tomt där mammas pusselbit en gång fanns, och då mår vi dåligt hela tiden. För varje gång vi tänker på bra saker om mamma så blir vi mindre ledsna, och istället glada för att den pusselbiten finns kvar. Det blir som att ha en låtsaskompis.
På mammas begravning så låg hennes trasiga kropp i en vit kista med blommor på. Alla som älskade mamma kom för att säga hejdå till henne. De ville vara med på begravningen för att tänka på alla bra saker med mamma. För när de kommer ihåg alla bra saker så kan de ha kvar hennes pusselbit och ha hennes som låtsaskompis. På begravningen pratade vi om mamma och tittade på bilder av henne. Vi grät mycket – för att vi ville det. När man är ledsen måste gråten få komma ut, och efteråt känns det mycket bättre.
Mamma älskade oss jättemycket och kämpade hårt för att bli frisk och kunna fortsätta vara med oss. Men när hon dog så var hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Mamma har ingen kropp längre så hon är inte på en plats dit vi kan resa, och hon kan inte komma tillbaka. Kanske finns hon i himlen eller någon annanstans där man inte behöver sin kropp, men vi kan inte besöka henne för vi lever i våra kroppar. Men mamma kan vara som en låtsaskompis."...
I hennes blogg kan man läsa hela sagan. Och se bilder. Vackert. Sorgligt. Som livet. Och döden.