31/1; söndag
Fick börja dagen med värktabletter. Huvudet vill mer än kroppen. Men lyckades ta mig ut på ett kanonanpass - bra jobb. 
Hem och åt lunch. Och sedan innebandymatch för klara - de förlorade med 2-3 mot vöikers. Besvikelse.
Hem och åt lunch. Och sedan innebandymatch för klara - de förlorade med 2-3 mot vöikers. Besvikelse.
Gårdagen tillbringades på innebandyträning (Sigge och Anders), på hästryggen (klara och jag) och sedan en stadstur (klara och jag), innan vi tillbringade kvällen hos Gransvik/Wolgast. Gott och trevligt. Helgen lider mot sitt slut. Planeringen för veckan som kommer tar vid. Men först och främst ska måndagen avklaras, då Anders ska åka till Ängelholm på jobb. En Sak I Taget.
29/1; fredag
Och idag var det knäts tur att svullna och bli rött - helt till synes utan anledning. Måste vara att tecken på att rödvin ska intas? 
28/1; torsdag
Innan jag ens åt frukost, och tagit första klunken av det efterlängtade morgonkaffet idag - på min lediga dag - hade jag satt mig framför jobbdatorn... Något är fel... Jag blir inte längre klar på jobbet. Varför kan jag inte vara nöjd? Jag har gjort det så många gånger nu? Och ändå vill jag göra nytt, tänka nytt, prova nytt... Mycket av min tid går just nu åt till att fixa prövningskursen - vad är det vi begär? Vad vill vi att de ska kunna? Det är för mina prövningselever - men egentligen för alla mina elever... Säkerställa. Jag satte mig framför Sigges fifa-spel - applåderade och berömde alla Messis mål. Slängde en blick då och då... Vid lunch stängde jag av datorn. Det fick vara nog. Mammaledig - sug på den. Snart är det dags att åter lämna in önskemål inför nästa termin. Hur ska jag jobba? Vad vill jag? Var ska jag lägga min tid? Ska vi plocka ut några fler föräldrardagar? Ska jag jobba mer gratis? Det är skönt att slippa fara iväg varje morgon - en dag för återhämtning, tid för sjukgymnastbesök, ögonläkare, tandläkare...
För övrigt är jag trött på min handled. Den blir liksom inte bra. jag skadade den i oktober... Och den gör sig påmind jämt och ständigt. Torka bordet... Dra sadelgjorden... Borsta tänderna... Torka händerna... Vrida och böja den... Vad ska jag göra? Måste jag göra något? Härda ut? Söka hjälp - vad kan de göra? Handledsskydd? Värktabletter? Är det bara nästa led som ska krabba? Är det överrörligheten i den leden oxå som ställer till det?
För övrigt är jag trött på min handled. Den blir liksom inte bra. jag skadade den i oktober... Och den gör sig påmind jämt och ständigt. Torka bordet... Dra sadelgjorden... Borsta tänderna... Torka händerna... Vrida och böja den... Vad ska jag göra? Måste jag göra något? Härda ut? Söka hjälp - vad kan de göra? Handledsskydd? Värktabletter? Är det bara nästa led som ska krabba? Är det överrörligheten i den leden oxå som ställer till det?
Och så gör det ont i ryggen...
26/1; tisdag
Frallfrukost.
vårkänslor.
Semmelwrap.
vårkänslor.
Från vinter till vår på en natt.
Takdropp. Barmark. Sol. 
Semmelwrap.
25/1; måndag
När man behöver det som mest:
"Vilken roligt planerad lektion." Jag var på jobbet innan 7. Tack.
Lagad mat när man kommer hem och hämtade barn. Tack.
Och imorgon kompdag. Och nybakta frallor. Tack.
Och klumpen i magen, tvivlet i strupen och det där som gnager har sakta suddats ut. Tack.
24/1; söndag
In i kaklet...
Anders och innebandy i helgen: 7 st (Sigges träning, match, damernas match, Klaras match, Linus match, vipers match, träning)
Sigge och innebandy i helgen: 6 st (missade Anders träning i kväll)
Klara och innebandy i helgen: 4 st (2 x match igår och idag)
Lisa och innebandy i helgen : 2 st (Linus och klaras match)
Linus och innebandy i helgen: 2 st
Lisa och ridturer i helgen: 2 st (Men om Linus och jag räknar med fredagskvällen så får vi 3 st var pga en träning också)
Klara skidturer i helgen: 2st
Lisa 1 skidtur i helgen
Sysslolösa är vi inte... En del skulle nog kalla oss hysteriska... Jag kallar det Livet.
Anders och innebandy i helgen: 7 st (Sigges träning, match, damernas match, Klaras match, Linus match, vipers match, träning)
Sigge och innebandy i helgen: 6 st (missade Anders träning i kväll)
Klara och innebandy i helgen: 4 st (2 x match igår och idag)
Lisa och innebandy i helgen : 2 st (Linus och klaras match)
Linus och innebandy i helgen: 2 st
Lisa och ridturer i helgen: 2 st (Men om Linus och jag räknar med fredagskvällen så får vi 3 st var pga en träning också)
Klara skidturer i helgen: 2st
Lisa 1 skidtur i helgen
Sysslolösa är vi inte... En del skulle nog kalla oss hysteriska... Jag kallar det Livet.
Och innan...
...dagen var slut hann jag med plikten som matte, hundspannsförare och skidåkare: 
Fantastiskt kul!
Fantastiskt kul!
Lakers leder med 1-3 mot Brynäs.
Och snart väntar sushi! 
Dagen i bilder
Några av uppdragen: ryttare, mamma, och barnbarn - är uppfyllda. 
Lite har jag jobbat oxå. Och målat naglarna. Och stekt pannkakor. Och supportar lakers. Och tvättat.
Och än är ju inte dagen slut...
Lite har jag jobbat oxå. Och målat naglarna. Och stekt pannkakor. Och supportar lakers. Och tvättat.
Och än är ju inte dagen slut...
23/1; lördag
Tvivel; Winnerbäck:
"Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå"
Så är det - livet pågår. För fullt. Så nära. Men något gnager.
"Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
...
en konstig känsla nånstans
...
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel..."
Snart går jag till Kinnevaldsgården med tårta till mormor som fyllde 95 år i onsdag (de ringde från hemmet då och frågade om vi kom med tårta... ). Kanske lättar det något? Det där som gnager - den där klumpen i magen. Av kraven och stressen... Av otillräckligheten som gnager - jag räcker inte till som mamma, lärare, matte, ryttare, fru, hushållerska, käresta, barnbarn... Just nu...
"Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå"
Så är det - livet pågår. För fullt. Så nära. Men något gnager.
"Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
...
en konstig känsla nånstans
...
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel..."
Snart går jag till Kinnevaldsgården med tårta till mormor som fyllde 95 år i onsdag (de ringde från hemmet då och frågade om vi kom med tårta... ). Kanske lättar det något? Det där som gnager - den där klumpen i magen. Av kraven och stressen... Av otillräckligheten som gnager - jag räcker inte till som mamma, lärare, matte, ryttare, fru, hushållerska, käresta, barnbarn... Just nu...
22/1; fredag
Jag har bytt klaras stall mot Linus innebandyträning - på fredagskvällen.
Min känsla idag är att jag inte är klar. Det är en otillfredsställande känsla.
Att inte hinna med.
Att ligga steget efter.
Att springa i gyttja. Måndagens lektioner är inte helt planerade ännu...
Att ha misslyckats. Att inte ha gjort. Att jag borde gjort annorlunda... Att jag borde varit efterklok - före.
Jag fick ett mail igår av en prövningselev som misstänkte att en annan elev hade fuskat. Jag hade sett eleven använda mobilen vid ett tillfälle och bett eleven lägga undan den. Jag trodde på eleven. Använde han den fler gånger? Jag borde tagit den... Skulle jag rivit provet? Vill tro gott... Idag kontaktade jag skolan han kom ifrån - de undrade varför jag inte tog mobilen. Jag känner mig skyldig - även om det inte är jag som bör göra det. Eleven har troligtvis inte kunna googla alla svar. Det är för omfattande frågor... Jag bestämde att jag skulle möta eleven på måndag. Konfrontera. Fråga. Ställa kompletterande frågor. Jag vill göra rätt. Vill veta. Rätt ska vara rätt... Vill kunna tro på människan...
Aldrig så trött som en fredag.
Men imorgon är det lördag.
21/1; torsdag
Idag har jag jobbat på min lediga dag - prövning i kemi.
Och så fick jag den här fantastiska berättelsen som Linus hade skrivit av hans lärare.
Och så har vi utnyttjat snön, ljuset, solen och månen...
Mina barn är en del av min lycka...
Och så fick jag den här fantastiska berättelsen som Linus hade skrivit av hans lärare.
19/1; tisdag
Idag har jag vabbat.
Men var förutseende igår när jag förstod och hämtade jobb...
Fel...
Men ändå - så rätt.
Hann jobba med den kommande biologiprövningen/försteläraruppdraget. Det kräver ofta längre tankar än jag hinner på jobbet... Omöjligt uppdrag?
Och skotta halva isen.
Och spela innebandy.
Tvätta.
Laga mat x 2.
Läsa.
Titta på program med killarna...
17/1; söndag
Ett långt inlägg försvann...
Tindra pyntade sig själv innan ridturen.
Efteråt var vi pyntade av rimfrost!
Om den fantastiska helgen som går mot sitt slut.
Som inleddes med födelsedagsfirande med hos vänner, sushi, pizza, tårta...
Om gårdagen - då alla barn spelade innebandy. De stora vann sina matcher - klara gjorde mål och Linus assist!
Om idag - en lång ridtur på blyte - och aldrig har han gått så bra! Om det obligatoriska semmelkalaset för Linus. Tack farmor för fina semlor.
Om skridskor, och nu innebandy för familjen - medan jag gick en promenad med myggan på den bästa av vidderna. Jobbade lite. 
Tindra pyntade sig själv innan ridturen.
Efteråt var vi pyntade av rimfrost!
En frusen själ
-10 grader.
Jag och baron trotsar kylan.
Ett galoppass värmer den frusna själen.
14/1; torsdag
Jag läser vad andra skriver för att lära mig, för att förstå, för att få perspektiv... Det finns så många öden - och de är inte jämförbara. Ibland kan man hitta likheter.
Jag läser om sjuka barn och vuxna, folk som har förlorat någon närstående, människor som lever med någon funktionsuppsättning som ibland ställer till det... Jag läser om föräldrar som kämpar för att få sina barn till skolan, för att få dem att äta där, som kämpar för rätten till hjälp - som tycks självklar, som är glad när en måltid kan ätas ihop utan att någon bryter ihop eller förstör... Många gånger kan man känna sig avundsjuk på andra... I det stora och det lilla. Kanske på föräldrar som inte måste väga varje olika scenarier och situationer för att förebygga att ett (eller flera) av barnen inte brakar samman. Kanske på de föräldrar som kan sova gott och inte oroa sig så mycket för morgondagen - som inte behöver fundera på utanförskap eller brist på rätt hjälpa. Eller de som inte vaknar med en klump i magen varje morgon. De som inte vet vad verklig saknad är...
Vi människor jämför oss lätt med andra. Det finns grader av allt. Vissa har det bättre, andra har det sämre. Och läser man och ser sig runt - så är det lätt att få perspektiv på allt. Men man har rätt att bryta ihop. Man har rätt till sitt eget öde, rätt att tycka att det är jobbigt ibland även om man såklart måste ha respekt för andra. Jag hittade den här texten av en okänd författare med ett barn som har autism, den är tänkvärd:
"Ni tror att vi är mer annorlunda än ni.
En annan sort med extra pedagogisk talang och ett oändligt tålamod.
Ni tror att våra kroppar har starkare muskler än era, och att vi klarar oss med mindre sömn
Att vi är osjälviska och finner det helt naturligt att varken ha behov eller drömmar för egen del.
Men det är inget speciellt med oss!
Inte alls!
Det är våra barn som är speciella!v"Ni är fantastiska" säger ni!
Men vi känner oss inte så...
"Att ni orkar" säger ni också.
Men vi orkar inte!
Inte en sekund till orkar vi.
Men det märks inte
För vi orkar inte skrika heller.
Jag läser om sjuka barn och vuxna, folk som har förlorat någon närstående, människor som lever med någon funktionsuppsättning som ibland ställer till det... Jag läser om föräldrar som kämpar för att få sina barn till skolan, för att få dem att äta där, som kämpar för rätten till hjälp - som tycks självklar, som är glad när en måltid kan ätas ihop utan att någon bryter ihop eller förstör... Många gånger kan man känna sig avundsjuk på andra... I det stora och det lilla. Kanske på föräldrar som inte måste väga varje olika scenarier och situationer för att förebygga att ett (eller flera) av barnen inte brakar samman. Kanske på de föräldrar som kan sova gott och inte oroa sig så mycket för morgondagen - som inte behöver fundera på utanförskap eller brist på rätt hjälpa. Eller de som inte vaknar med en klump i magen varje morgon. De som inte vet vad verklig saknad är...
Vi människor jämför oss lätt med andra. Det finns grader av allt. Vissa har det bättre, andra har det sämre. Och läser man och ser sig runt - så är det lätt att få perspektiv på allt. Men man har rätt att bryta ihop. Man har rätt till sitt eget öde, rätt att tycka att det är jobbigt ibland även om man såklart måste ha respekt för andra. Jag hittade den här texten av en okänd författare med ett barn som har autism, den är tänkvärd:
"Ni tror att vi är mer annorlunda än ni.
En annan sort med extra pedagogisk talang och ett oändligt tålamod.
Ni tror att våra kroppar har starkare muskler än era, och att vi klarar oss med mindre sömn
Att vi är osjälviska och finner det helt naturligt att varken ha behov eller drömmar för egen del.
Men det är inget speciellt med oss!
Inte alls!
Det är våra barn som är speciella!v"Ni är fantastiska" säger ni!
Men vi känner oss inte så...
"Att ni orkar" säger ni också.
Men vi orkar inte!
Inte en sekund till orkar vi.
Men det märks inte
För vi orkar inte skrika heller.
"Det där skulle jag aldrig klara av" säger ni också.
Fast inte av beundran
Eller ens av medlidande
Nädå
Tro inte att vi inte märker den lättnadens suck som hörs när ni säger så.
Det ni menar är att ni är glada att ni klarat er.
Ni markerar avstånd
särskildhet
avskildhet
avstånd
så långt avstånd
För om vi är en särskild sort
En bättre och en starkare sort än ni
så måste vi ju förstå att ni inte kan hjälpa till eller ens förstå
Ni är ju inga övermänniskor
Så av er kan inget krävas
Inte ens bråkdelen av vad som krävs av oss
Ni sätter oss på en piedestal
Högt upp
För att slippa se oss
Så att ni kan fortsätta med era liv därnere
Ifred
Ostörda
Normala
Vi vill inte ha er beundran
Eller avstånd
Vi vill inte vara speciella
Vi är som ni!
Precis som ni!
Bara tröttare...
...oändligt mycket tröttare"
Det finns så många superföräldrar. Som har blivit misstrodda. Som sliter. Som gråter. De kan inte ge upp. De faller ibland. Men sedan kämpar de vidare. Men de är inga övermänniskor. Man gör bara det man måste. Det finns inget val. För om valet hade funnits - hade man inte valt att det skulle vara så här...
Nu har jag lovat Sigge våfflor. Sedan bär det av till sjukgymnasten med Linus, hämta Klara, rida ett galoppass på Baron, och i kväll är det innebandymatch för Anders och träning för Klara - och imorgon fyller vår Linus 10 år. Det är fantastiskt med en ledig dag! Imorgon hoppas jag att jag vaknar utan röda utslag över hela kroppen - vet inte vad det är, men de kliar inte speciellt i alla fall... Att vi får bra och tänkvärda diskussioner kring genEtik.
Och så till DNA-labben.... för Linas skull ( - det är så kul med respons på det jag skriver! Sök på youtube efter "dna och kiwi" så kan du se hela labben)! Det man gör är att mosa en kiwi, tillsätter lite diskmedelsvatten så att cellmembranet löses upp, tillsätter lite salt för att fång upp "smutspartiklar", filtrerar moset och tillsätter T-röd. I skiktet ser man DNA:t.
Fast inte av beundran
Eller ens av medlidande
Nädå
Tro inte att vi inte märker den lättnadens suck som hörs när ni säger så.
Det ni menar är att ni är glada att ni klarat er.
Ni markerar avstånd
särskildhet
avskildhet
avstånd
så långt avstånd
För om vi är en särskild sort
En bättre och en starkare sort än ni
så måste vi ju förstå att ni inte kan hjälpa till eller ens förstå
Ni är ju inga övermänniskor
Så av er kan inget krävas
Inte ens bråkdelen av vad som krävs av oss
Ni sätter oss på en piedestal
Högt upp
För att slippa se oss
Så att ni kan fortsätta med era liv därnere
Ifred
Ostörda
Normala
Vi vill inte ha er beundran
Eller avstånd
Vi vill inte vara speciella
Vi är som ni!
Precis som ni!
Bara tröttare...
...oändligt mycket tröttare"
Det finns så många superföräldrar. Som har blivit misstrodda. Som sliter. Som gråter. De kan inte ge upp. De faller ibland. Men sedan kämpar de vidare. Men de är inga övermänniskor. Man gör bara det man måste. Det finns inget val. För om valet hade funnits - hade man inte valt att det skulle vara så här...
Nu har jag lovat Sigge våfflor. Sedan bär det av till sjukgymnasten med Linus, hämta Klara, rida ett galoppass på Baron, och i kväll är det innebandymatch för Anders och träning för Klara - och imorgon fyller vår Linus 10 år. Det är fantastiskt med en ledig dag! Imorgon hoppas jag att jag vaknar utan röda utslag över hela kroppen - vet inte vad det är, men de kliar inte speciellt i alla fall... Att vi får bra och tänkvärda diskussioner kring genEtik.
Och så till DNA-labben.... för Linas skull ( - det är så kul med respons på det jag skriver! Sök på youtube efter "dna och kiwi" så kan du se hela labben)! Det man gör är att mosa en kiwi, tillsätter lite diskmedelsvatten så att cellmembranet löses upp, tillsätter lite salt för att fång upp "smutspartiklar", filtrerar moset och tillsätter T-röd. I skiktet ser man DNA:t.
13/1; onsdag
Huvudvärken var så gott som borta idag.
Konferens. Linus ringer tre gånger - tredje gången lyckas jag svara: "får jag göra chokladmjölk?"
Medarbetarsamtal. "Hur kommer det sig att jag inte hör några klagomål på dig?" "Eh...."
DNA-labb. När labb är som bäst. 
Konferens. Linus ringer tre gånger - tredje gången lyckas jag svara: "får jag göra chokladmjölk?"
När jag ska skynda hem ringer klara - de att hittat en skadad skata...
Hämtar Sigge.
Åker till stallet. Fixar och rider blyte tillsammans med Kim och Hilda. Hilda får stå för dagens kommentar: "jag trodde inte att blyte kunde trava...". Jag är nöjd med honom. Och vi missade såväl saltbilen som en långtradare med två släp med en hårsmån.
12/1; tisdag
Dunk. Dunk. Den eviga huvudvärk. Huvudvärk när jag vaknar. Huvudvärk när jag äter frukost. Huvudvärk efter en, två och tre migräntabletter, efter lunch, på kvällen... Sådär ont så att jag knappt kan prata stundtals - det känns som om jag sluddrar, och så fort jag stiger lite fel, halkar i snöblasket så sticker det som knivar i huvudet... Känner att jag spänner käkarna. Vet att det är bättre att le... I natt hade jag gnisslat tänder. Höna eller ägg? Dag efter dag... Nu börjar det bli många dagar. Alltför många. Vad beror det på? Jag sover. Jag äter. Jag har det bra. Bra morgnar. Bra på jobbet - även om det finns en känsla av att inte vara ikapp ännu... Ingen längre framförhållning. Och dessutom är det svårt att tänka långa tankar när jag har så ont i huvudet. Fyra timmar i kemisalen på rad gör inte ett värkande huvud bättre. Helklass som alltid. Alltid. Frågor. Nu en kort retreat. Innan matlagningen. Anders och Klara är på innebandy. Lägga skor, vantar och overaller på torkning... Tvätta lite. Sova. Jag tog med mig lite jobb hem - om jag får ihop mina tankar. Skulle vilja. Men frågan är om jag orkar...Dunk. Dunk. Dunk...
11/1; måndag
Sitter på lunchen och pratar med FN kollega om det riktiga livet. Inte om facebook-livet. Jag skrattar så tårarna rinner när hon beskriver skidresan med mannen och dottern. Kaos. Långt ifrån beskrivningen på Facebook - leende barn och föräldrar i en solig backe. Morgonmys. Kvällsmys. Ett gott rött. En löparrunda innan frukost. Idel lycka och glada människor. Det är kul att höra den osminkade sanningen bakom Facebook-bilderna. Eller kul? Det känns mest förtröstansfullt. Som om det finns hopp - även om man har glömt fleecen när man kommer till dagis, om frukosten fortfarande står på bordet när man kommer hem på kvällen och man inte hinner yoga på morgonen, meditera på lunchen och träna efter jobbet.
Jag möter pojken i korridoren, vars mamma gick bort på jullovet. Om jag bara ser hans flöde på Fb kan jag inte ana. Om jag ser in i hans ögon - kan jag se hand sorg.
Bakom alla Facebook-bilder finns otaliga lyckopiller, sömnlösa nätter, stress, motgångar, tristess och sorg.
Visst har man själv ett ansvar gör sitt liv. Att göra det bästa av det. Men vi har också ett ansvar att se bortom Facebook-bilderna - prata med varandra. Skratta och gråta med varandra. På riktigt. 
"Från kylan in i värmen"
Vad gör man inte för den Sanne, lille entusiasten? Skottar. Evinnerligt arbete när snön faller i strid ström. 
Men nu är det lakersmatch i soffan med killarna.
Men nu är det lakersmatch i soffan med killarna.
9/1; lördag
En långtur i snö. Snabbt. Effektivt. På en fantastisk häst. BaronKanon. Han var grym! Vi gjorde det så enkelt! Vi gör det så bra! Det är en sån energiboost! Snö i ögonen. Jag fick blunda stundtals. Men han bara galopperade på! 10cm snö. Jag tänkte på svenskorna som tävlade i Dubai idag... Same same But different...
Nu har klara och Anders åkt till Ikea för att inhandla en garderob. Jag tillåter mig att mysa en stund med Sigge i soffan. Målar naglarna. Dricker kaffe. Vinterstudion. Och utanför fortsätter snön att falla.
Nu har klara och Anders åkt till Ikea för att inhandla en garderob. Jag tillåter mig att mysa en stund med Sigge i soffan. Målar naglarna. Dricker kaffe. Vinterstudion. Och utanför fortsätter snön att falla.
7/1; torsdag
Det är psykologiskt riktigt att börja med en ledig dag - det hade också varit riktigt att börja med en studiedag för oss lärare. För att låta oss förbereda oss. Nu sitter jag här, på min lediga dag, och försöker få ihop morgondagens lektioner och tankar inför den nya terminen... Det är många förhoppningar inför en ny termin.
Den största är nog att tillåta alla vara tillräckligt bra. Vi kan alla ha en dålig dag. Och över en tid kan det negativa överväga det positiva och förhoppningar och förväntan ersätts av otillräcklighet. Det är lätt att känna sig nedtryckt när du är en lärare. För en kortare eller en längre stund. Och trots det - måste du gå in i klassrummet - leda, undervisa, förklara, peppa, sammanfatta, se... Vi måste delta i ett möten, rätta inlämnade arbeten och prov, ringa föräldrar, handla mat, ta hand om våra egna barn... Och hinna allt det där som man vill - men som är lätt att prioritera bort när tiden är knapp och energidepån är låg... Och samtidigt är det en boost när det går bra - när eleverna är med på noterna, deltar i diskussioner, förstår, lyckas... Det är en balansgång. Det handlar om prioriteringar. Prioritering innebär att jag måste välja var jag bäst lägger min energi. Helst utan att få ett "dåligt samvetes"-moln hängande över mig. Jag tycker om att vara lärare - jag hörde mig själv säga det så sent som i går till en tjej i stallet. Och det är på riktigt när jag säger det. Undervisningen är bland det bästa som finns - att fånga elevernas tankar, knyta ihop säckar, skapa sammanhang och försöka få alla elever att n¨så lång som möjligt. Jag vill kunna lämna skolan varje dag och konstatera att jag gjort mitt bästa, att jag har försökt att vara en fantastisk lärare just den dagen och att jag gav allt som jag hade möjlighet till där och då. Men att vara lärare är som att delta i en fotbollsmatch... (http://kilskrift.blogspot.se/2015/12/att-vara-nog.html) Men det är inte bara spelarna - eller tränaren - som bedömer hur matchen har gått. Det gör även domaren, publiken, sportjournalisterna, idrottsförbund, tv-tittare och idrottsministern. Många är besvikna efter en fotbollsmatch - även om de har gjort sitt bästa... Men i skolan handlar det inte om att vinna eller förlora... Ingen står i kungsträdgården och hyllar oss om vi lyckas - ingen köper oss för svindlande summor... Det är ingen fotbollsmatch. Jag är lärare. Jag är tillräckligt bra. Jag kan inte tänka på allt som kunde varit bättre. Alltid. Självklart ska jag sträva efter utveckling, att bli en bättre lärare. Jag försöker få mina elever att lyckas. Jag försöker se dem. Utveckla dem. Jag försöker kommunicera med hemmen, och hålla föräldrar uppdaterade med arbetet i skolan. Men jag är inte bara lärare. Jag är mamma. Fru. Ryttare. Matte. ... Jag kan inte bära skuld över allt jag inte har sagt eller gjort - allt jag inte hann. Jag ger så mycket som möjligt varje dag. Det får vara tillräckligt. Jag gör så bra jag kan. På läktaren är alla experter... Och spelarna blir sällan bättra av att publiken skriker på dem - att springa på fler bollar, springa snabbare, passa mer, göra fler mål, skjuta mer... Ni på bänken, ni journalister, ni supportrar - måste tillåta oss att vara tillräckligt bra. Acceptera att en del dagar blir lite sämre. Oftast blir det bättre sen... Ibland måste vi testa för att bli bättre. Prova nytt. Revidera. Utvärdera.
Och det här gäller våra älskade barn - alla elever med. Tillåt dem att vara tillräckligt bra. Utgå från att alla vill lyckas. Att alla gör så gott de kan. Helt plötsligt har kanske motivationen att faktiskt vilja lära sig, få vara nyfiken och känna glädje byts ut mot ord som, klara det, kamp, överlevnad, press och ledsamhet. Jag brukar säga till mina elever att det viktigaste är att du går "hel ur". Att du gör ditt bästa. Att du är glad. Visst ska man ge sig själv rätt förutsättningar. Försöka. Självklart ska du försöka lära dig så mycket som möjligt. Ge dig själv en chans. Be om hjälp. Men du ska hålla länge. Och din livsglädje, kraft och tro på framtiden är det viktigaste! Det finns många sätt att visa att man kan - eller inte kan. Prov är ett sätt. När vi säger att vi bedömer allt - så är det framför allt i positiv bemärkelse. Om du misslyckas med en fråga på ett prov - så kan du visa att du kan samma sak på en lektion... Jag vill att du ska lyckas. Att du ska lära sig så mycket som möjligt. Jag vill hjälpa dig! Och jag vill att du ska må bra. Vara glad. Trivas. Känna framtidshopp. Det finns så många vägar att gå. Följ dina drömmar. Men var rädd om dig - gå hel ur! "Allt" hänger inte på ett prov - inte ens ett betyg hänger på ett prov... Jag lovar!
Och till mina kollegor och föräldrar vill jag bara förtydliga att det är få elever som "underpresterar" på grund av bristande motivation. Inte över tid i alla fall... Underförstått betyder ofta ordvalet att de anser att barnets dåliga prestationer på lektionerna beror på ovilja, ointresse eller lathet. (http://livetsbilder.blogspot.se/2015/12/lata-elever-utan-motor.html) "De lärare som anammat den här förklaringsmodellen brukar även anse att individuell anpassning är i det närmaste att likställa med att "skämma bort". Rättvisa, likabehandling och inkludering tolkas också bokstavligen i praktiken som att alla ska göra lika. Elever med motivationsproblematik eller "dålig motor" får ofta i uppgift att jobba ikapp hemma det de inte hunnit med på lektionen. Alternativa sätt att få jobbet gjort på i skolan erbjuds sällan." Hur vet vi att de underpresterar? Vem är vi att bestämma det? Om vi tillåter detta som en förklaring - så leder det ofta till dåligt självförtroende och ohållbar press på eleven. Väldigt sällan handlar det om verklig lathet, ointresse eller ovilja - som den enda faktorn som gör att eleven underpresterar... Vi måste ställa frågan vad det beror på... Brister i miljön runt elever, föra höga krav på eleven, inlärningssvårigheter ( beroende på t.ex. överkänslighet för sinnesintryck, medicinbiverkningar, nedsatt motorik, hörselnedsättning, synnedsättning, koncentrationssvårigheter, ljud- ljuskänslighet, diabetes, synnedsättning, dyskalkyli, dyslexi, uppmärksamhetsstörning, sänkt självkänsla, smärta, särbegåvning, NPF, utmattning, bristande tilltro till egen förmåga) är några faktorer som kan bidra till att kunskapsinhämtningen går "sämre än förväntat". Vi måste hjälpas åt - lärare, elever, föräldrar, kompisar, rektorer, skolsköterska, kurator, vaktmästare, lokalvårdare... - så att alla lyckas så bra som möjligt.
Vi måste acceptera olikheter. Svårigheter. Lättheter. Och utgå ifrån att alla vill lyckas - om de kan.
Den största är nog att tillåta alla vara tillräckligt bra. Vi kan alla ha en dålig dag. Och över en tid kan det negativa överväga det positiva och förhoppningar och förväntan ersätts av otillräcklighet. Det är lätt att känna sig nedtryckt när du är en lärare. För en kortare eller en längre stund. Och trots det - måste du gå in i klassrummet - leda, undervisa, förklara, peppa, sammanfatta, se... Vi måste delta i ett möten, rätta inlämnade arbeten och prov, ringa föräldrar, handla mat, ta hand om våra egna barn... Och hinna allt det där som man vill - men som är lätt att prioritera bort när tiden är knapp och energidepån är låg... Och samtidigt är det en boost när det går bra - när eleverna är med på noterna, deltar i diskussioner, förstår, lyckas... Det är en balansgång. Det handlar om prioriteringar. Prioritering innebär att jag måste välja var jag bäst lägger min energi. Helst utan att få ett "dåligt samvetes"-moln hängande över mig. Jag tycker om att vara lärare - jag hörde mig själv säga det så sent som i går till en tjej i stallet. Och det är på riktigt när jag säger det. Undervisningen är bland det bästa som finns - att fånga elevernas tankar, knyta ihop säckar, skapa sammanhang och försöka få alla elever att n¨så lång som möjligt. Jag vill kunna lämna skolan varje dag och konstatera att jag gjort mitt bästa, att jag har försökt att vara en fantastisk lärare just den dagen och att jag gav allt som jag hade möjlighet till där och då. Men att vara lärare är som att delta i en fotbollsmatch... (http://kilskrift.blogspot.se/2015/12/att-vara-nog.html) Men det är inte bara spelarna - eller tränaren - som bedömer hur matchen har gått. Det gör även domaren, publiken, sportjournalisterna, idrottsförbund, tv-tittare och idrottsministern. Många är besvikna efter en fotbollsmatch - även om de har gjort sitt bästa... Men i skolan handlar det inte om att vinna eller förlora... Ingen står i kungsträdgården och hyllar oss om vi lyckas - ingen köper oss för svindlande summor... Det är ingen fotbollsmatch. Jag är lärare. Jag är tillräckligt bra. Jag kan inte tänka på allt som kunde varit bättre. Alltid. Självklart ska jag sträva efter utveckling, att bli en bättre lärare. Jag försöker få mina elever att lyckas. Jag försöker se dem. Utveckla dem. Jag försöker kommunicera med hemmen, och hålla föräldrar uppdaterade med arbetet i skolan. Men jag är inte bara lärare. Jag är mamma. Fru. Ryttare. Matte. ... Jag kan inte bära skuld över allt jag inte har sagt eller gjort - allt jag inte hann. Jag ger så mycket som möjligt varje dag. Det får vara tillräckligt. Jag gör så bra jag kan. På läktaren är alla experter... Och spelarna blir sällan bättra av att publiken skriker på dem - att springa på fler bollar, springa snabbare, passa mer, göra fler mål, skjuta mer... Ni på bänken, ni journalister, ni supportrar - måste tillåta oss att vara tillräckligt bra. Acceptera att en del dagar blir lite sämre. Oftast blir det bättre sen... Ibland måste vi testa för att bli bättre. Prova nytt. Revidera. Utvärdera.
Och det här gäller våra älskade barn - alla elever med. Tillåt dem att vara tillräckligt bra. Utgå från att alla vill lyckas. Att alla gör så gott de kan. Helt plötsligt har kanske motivationen att faktiskt vilja lära sig, få vara nyfiken och känna glädje byts ut mot ord som, klara det, kamp, överlevnad, press och ledsamhet. Jag brukar säga till mina elever att det viktigaste är att du går "hel ur". Att du gör ditt bästa. Att du är glad. Visst ska man ge sig själv rätt förutsättningar. Försöka. Självklart ska du försöka lära dig så mycket som möjligt. Ge dig själv en chans. Be om hjälp. Men du ska hålla länge. Och din livsglädje, kraft och tro på framtiden är det viktigaste! Det finns många sätt att visa att man kan - eller inte kan. Prov är ett sätt. När vi säger att vi bedömer allt - så är det framför allt i positiv bemärkelse. Om du misslyckas med en fråga på ett prov - så kan du visa att du kan samma sak på en lektion... Jag vill att du ska lyckas. Att du ska lära sig så mycket som möjligt. Jag vill hjälpa dig! Och jag vill att du ska må bra. Vara glad. Trivas. Känna framtidshopp. Det finns så många vägar att gå. Följ dina drömmar. Men var rädd om dig - gå hel ur! "Allt" hänger inte på ett prov - inte ens ett betyg hänger på ett prov... Jag lovar!
Och till mina kollegor och föräldrar vill jag bara förtydliga att det är få elever som "underpresterar" på grund av bristande motivation. Inte över tid i alla fall... Underförstått betyder ofta ordvalet att de anser att barnets dåliga prestationer på lektionerna beror på ovilja, ointresse eller lathet. (http://livetsbilder.blogspot.se/2015/12/lata-elever-utan-motor.html) "De lärare som anammat den här förklaringsmodellen brukar även anse att individuell anpassning är i det närmaste att likställa med att "skämma bort". Rättvisa, likabehandling och inkludering tolkas också bokstavligen i praktiken som att alla ska göra lika. Elever med motivationsproblematik eller "dålig motor" får ofta i uppgift att jobba ikapp hemma det de inte hunnit med på lektionen. Alternativa sätt att få jobbet gjort på i skolan erbjuds sällan." Hur vet vi att de underpresterar? Vem är vi att bestämma det? Om vi tillåter detta som en förklaring - så leder det ofta till dåligt självförtroende och ohållbar press på eleven. Väldigt sällan handlar det om verklig lathet, ointresse eller ovilja - som den enda faktorn som gör att eleven underpresterar... Vi måste ställa frågan vad det beror på... Brister i miljön runt elever, föra höga krav på eleven, inlärningssvårigheter ( beroende på t.ex. överkänslighet för sinnesintryck, medicinbiverkningar, nedsatt motorik, hörselnedsättning, synnedsättning, koncentrationssvårigheter, ljud- ljuskänslighet, diabetes, synnedsättning, dyskalkyli, dyslexi, uppmärksamhetsstörning, sänkt självkänsla, smärta, särbegåvning, NPF, utmattning, bristande tilltro till egen förmåga) är några faktorer som kan bidra till att kunskapsinhämtningen går "sämre än förväntat". Vi måste hjälpas åt - lärare, elever, föräldrar, kompisar, rektorer, skolsköterska, kurator, vaktmästare, lokalvårdare... - så att alla lyckas så bra som möjligt.
Vi måste acceptera olikheter. Svårigheter. Lättheter. Och utgå ifrån att alla vill lyckas - om de kan.
7/1; torsdag
En ledig dag efter ledigheten! 
Det kunde varit värre...
Vi börjar med långsam frukost - äggmacka, kaffe och mistral! 
Katterna är inne - utanför faller lite mer snö.Det kunde varit värre...
6/1; onsdag
En fin dag! Skridskoåkning med vänner. Sol. Grill.
Jag skar mig när jag skulle till stallet.
På stövlarna....
Hopp!
Imorgon börjar skolan. Jag börjar med en ledig dag. Än finns hopp!
Första paket även inifrån!
Jag skar mig när jag skulle till stallet.
På stövlarna....
Väl i stallet väntade årets första riktigt galoppass! Kanonan skötte sig fantastiskt bra. Jobbade på. Fokuserat. Öronen framåt. Han och jag mot världen. Ljuset. Tävlingarna! Nya utmaningar. Nya mål. 
Hopp!
Imorgon börjar skolan. Jag börjar med en ledig dag. Än finns hopp!
5/1; tisdag
Det är inte ofta hon är still - den älskade och glada hunden! 
Inte min älskade familj heller - nu is på sjön!
Och pållarna fick en lång tur! Önskan går mot en halv meter snö, men några centimeter, glada hästar, trevligt sällskap och sol räcker långt!
I feng shui anda har vi rensat, slängt, städat, skänkt och strukturerat garderober och hallen. Om entrén är belamrad med kläder och skräp så "hindrar det positiv energi att strömma in". Var sak på sin plats. Energislukande föremål som står och "skräpar" har flyttats undan. Bänkarna är rena. Förutsättningar har skapats.
Inte min älskade familj heller - nu is på sjön!
Och pållarna fick en lång tur! Önskan går mot en halv meter snö, men några centimeter, glada hästar, trevligt sällskap och sol räcker långt!
I feng shui anda har vi rensat, slängt, städat, skänkt och strukturerat garderober och hallen. Om entrén är belamrad med kläder och skräp så "hindrar det positiv energi att strömma in". Var sak på sin plats. Energislukande föremål som står och "skräpar" har flyttats undan. Bänkarna är rena. Förutsättningar har skapats. 4/1; måndag
Kickstart på nya året. Ullred. Ridturer. Skridskoåkning. Samkväm. Pulkaåkning. Lite snö på marken. Lite sol. Det rullar på. Trots att det är nytt. Känslan är delad. In med det nya... Men egentligen finns det kvar. Fortsätter. Människorna är desamma. Oavsett om de har avgett löften eller ej. Man får inget nytt liv - jag blir ingen ny människa. Vi kan försöka tänka positivt. i kan försöka tänka nytt. Men det är ganska lite som blir annorlunda - bara för att det är ett nytt år. Men det finns något hoppfullt med en nystart. Det finns tid för reflektion och tid för påfyllning och vila. Vi siktar framåt - men inte så långt. En sak i taget räcker långt.
I lördags försökte jag fånga dagen - städade snabbt inför att våra gäster skulle komma - och skyndade mig ut för att leka med barnen i snön. Försöker tänka på vilka som kommer minnas det om några år... Våra gäster "det fanns lite damm i hörnen" eller mina barn "mamma busade med oss i snön"?
Anders och jag är bra på det. Att hinna. Att leka. Att organisera. Att bära, hantera, parera. Vi skulle kunna leda ett stort företag. Och vi hade gjort det bra - det är jag säker
I lördags försökte jag fånga dagen - städade snabbt inför att våra gäster skulle komma - och skyndade mig ut för att leka med barnen i snön. Försöker tänka på vilka som kommer minnas det om några år... Våra gäster "det fanns lite damm i hörnen" eller mina barn "mamma busade med oss i snön"?
Anders och jag är bra på det. Att hinna. Att leka. Att organisera. Att bära, hantera, parera. Vi skulle kunna leda ett stort företag. Och vi hade gjort det bra - det är jag säker
Uno Svenningsson "årets sista dag"
Idag är det den första - men igår var det den sista... Stjärnorna tindrar på himlen och i barnens ögon - må de aldrig slockna. Jag ser framtiden i dem. Känslorna som bubblar. Jag tittar ut över byn - snötäckt. Nostalgi. Mörk natt. Tårar som aldrig rann, rinner. Vemod i glasen. Farväl alla vackra stunder. Glädjen har sin egen sorg... Och jag lovar inga löften... Mer än att älska - försöka hålla ihop mig själv för att kunna stötta och hjälpa mina barn att utvecklas. Försöka göra mitt bästa. Vara mitt bästa jag. Jag ska försöka... Men jag vet att det kommer att vara svårt ibland...
"I sjunde himelen där lyser det i natt.
En silver måne så full av evighet och kraft.
I dina ögon ser jag stjärnor så små.
I dinahänder, där vilar framtidens spår.
Känslorna dom stiger som bubblor mot ytan.
Har ingen chans att värja mig mot nostalgin.
Jag står här vid fönstret mot vår by,
där rimfrosten ler mot den mörka natten.
refrain:
Snart är vi där.
Farväl nu alla stunder.
Nu möts vi här.
Och jorden kommer lysa.
Snart vi där.
Här på årets sista dag.
Här på årets sista dag.
Glädjen har sin egen sorg min vän.
En drink av vemod fyller glasen igen.
Dom tårara som aldrig sett ljuset, dom kommer nu.
Här på årets sista dag.
Och jag lovar mig själv ännu en gång,
att inga löften ska lämna dessa läppar.
För alla löften stiger mot skyn,
som ett norrsken som flammar upp och dör. ..."
1 januari 2016
2015... till handlingarna. Vad minns vi? Terrorattacker i Paris, i Tunisien, i Libanon... IS härjar. SM-guld till lakers! En ung kvinna som mördades i sommaridyllen - jag hörde det när jag hämtade Anders från en jobbfest. Vi fick se bilder på båtflyktningar - en död treårig pojke på en strand. Flygplanskrasher. Måns Zelmerlöws Eurovisionvinst. Carl Philip och Sofia Hellqvist gifte sig. Skolattacken i Trollhättan. Klimatmöte i Paris. SD får allt starkare fäste i Sverige.
När vi åkt till Getamåla igår för att fira in det nya året sammanfattades familjens höjdpunkter - vi var överens om att det hade varit ett bra år. Kläppen. Högstadiestart. Sigge lärde sig cykla! Serievinst i fotbollen för Klaras lag. Två åttamilare för mig. Sigge fick börja på innebandy. Härliga dagar på Ekö. I Göteborg. Och Stockholm. På Astrid lindgrens värld. Linus började i ny klass. ...
Det finns mycket att minnas. Och det finns mycket att se fram emot. Det finns en del att göra bättre. Jag hoppas - från djupet av mitt hjärta - att vi alla får ett fint 2016. Där man finner och skapar den kraft man behöver när man ställs för olika utmaningar. Att vi hittar andningshål som får oss att må bra - som gör att vi orkar lite till. Jag hoppas att vi kan komma dit vi vill - att benen bär oss, ryggen får stå rak - att andetagen får bli lugna. Att vi hittar strategier för att bli ett bättre jag - för oss själva och därmed för andra. Att vi kan känna trygghet. Att hjärtslagen sprider kärlek, liv och glädje. Att vi kan leva i sanning med oss själva och andra. Att vi kan fylla våra dagar av liv och närvaro. Att 2016 blir ett bra år - för oss alla.
Tro. Hopp. Kärlek.
När vi åkt till Getamåla igår för att fira in det nya året sammanfattades familjens höjdpunkter - vi var överens om att det hade varit ett bra år. Kläppen. Högstadiestart. Sigge lärde sig cykla! Serievinst i fotbollen för Klaras lag. Två åttamilare för mig. Sigge fick börja på innebandy. Härliga dagar på Ekö. I Göteborg. Och Stockholm. På Astrid lindgrens värld. Linus började i ny klass. ...
Det finns mycket att minnas. Och det finns mycket att se fram emot. Det finns en del att göra bättre. Jag hoppas - från djupet av mitt hjärta - att vi alla får ett fint 2016. Där man finner och skapar den kraft man behöver när man ställs för olika utmaningar. Att vi hittar andningshål som får oss att må bra - som gör att vi orkar lite till. Jag hoppas att vi kan komma dit vi vill - att benen bär oss, ryggen får stå rak - att andetagen får bli lugna. Att vi hittar strategier för att bli ett bättre jag - för oss själva och därmed för andra. Att vi kan känna trygghet. Att hjärtslagen sprider kärlek, liv och glädje. Att vi kan leva i sanning med oss själva och andra. Att vi kan fylla våra dagar av liv och närvaro. Att 2016 blir ett bra år - för oss alla.
Tro. Hopp. Kärlek.
