18 år av oändlig saknad










27/6; torsdag
Midsommar - med allt man kan önska sig. Sol, nubbe, Cava, dunkvin, kransbindning, midsommarstång, brännbollsmatch, grill och goda vänner!


Sedan gick vi in i sm- veckan. Vi tappade ett ekipage sent på söndagskvällen. Det blev oro i laget. Vi funderade på om det värt riskerna när chanserna minskar?
På måndagen bestämde sig Sara för att ta sin nyare häst och laget blev komplett. Vi lånade ett släp med frontutlastning. Och Blyte har gått av och på utan problem vid varje körning.
På Förbesiktningen fick han a rakt igenom.

På tävlingsdagen lastade vi och körde ner till centrum för start. Han var så lugn. Många hästar var stimmiga. Jag kände mig trygg. Mannen, myten, legenden, (draken). Han står för musklerna och jag för hjärnan brukar jag säga…
Sedan gick starten.
Genom kravallstaket. På led. Blyte triggar igång. Vill iväg. Vill galoppera när de andra skrittar. Det är trångt och mycket publik. Efter kravallstaketet kommer en bro…
Han blir rädd för ljudet på träbron. Kommer efter hästen före. Vill, men vågar inte riktigt. Blir ännu räddare när han hör sina egna hovslag mot trät. Slår i metallräcket. Han är rutinerad. Vi litar på varandra. Kanske hade det gått bättre om jag gick bredvid honom - men jag hann inte hoppa av… Det går så fort. Hans hjärna försöker ta överhanden. Draken visar sig. Han försöker skydda oss… Han reser sig. Halkar. Går omkull och sätter sig på mitt underben. Vi kommer snabbt på fötter. En funktionär som har försökt hjälpa oss över bron fångar honom - en veterinär finns i anslutning till bron och tar hand om honom. De kör honom direkt för kontroll. Han har några skrapsår. Sjukvårdare kommer snabbt och hjälper mig. Jag körs i en "ambulansgolfbil" för vidare ambulanstransport. Jag röntgas. Inga skelettskador. Jag är svullen och blå. Knät. Underbenet. Foten. Filmen som en i publiken tog och som senare visades på SVT ( Ridsport: Otäckt fall på distansritten på SM-veckan | SVT Sport och på https://www.svtplay.se/lokala-nyheter-smaland) ser otäck ut. (Känd från tv? Jag tänkte att jag skulle bli känd för att jag vann lag-sm, men det blev något annat jag blev känd för…) Det hade kunnat gå så mycket värre… metallräcke. Omkullridning. Häst över ryttare… vissa gör allt för en stund i etern? (Men varför hade jag tappat ett lronhänge och orakade ben?)
Vi fick båda åka brytbuss. Jag fick ett åkband.

Vår målsättning för dagen var en helt annan. Men när förutsättningarna ändrades 50m efter starten, så förändrades även målbilden. Och idag är jag är bara tacksam att vi båda mår bra. När dagen inte slutade som vi hade tänkt - är jag ändå glad att den slutade som den gjorde…
Min första mening efter fallet var: "var är Blyte"? Och "hur mår han?". Sedan "tur att jag sprang i morse". Och "undra om jag kan springa imorgon".
Idag körde vi hem.
Blyte blev glad att få komma ut i hagen. Galopperade och rullade sig!
Jag "sprang en runda" - jag sa till barnen att de var tvungna att springa jämte - de hade kunnat gå snabbare… men jag gjorde det. 1,62km på 20 minuter. Jag vet att jag är knäpp. Men runstreakern lever… #rsd1067. Åtminstone en dag till…
Jag kom hem till Sigge som hade gjort en fin vinbricka och Linus som hade bakat kladdkaka - han bjöd även in morfar och Marianne och vi fikade tillsammans.
Jag är så tacksam för så mycket - alla omtänksamma medmänniskor, familj och groomar (Yvonne, klara och Elin), för att jag "bara är blåslagen" och för att runstreaken lever men framför allt för att Blyte (en av dem i världen som jag har störst förtroende för, som alltid ställer upp och som alltid försöker gå med mig hem) verkar må bra - att vi kom hem… När jag sluter mina ögon ser jag honom komma över mig… mannen, myten, legenden - och draken.
Sommarsolstånd

20/6; torsdag


16/6; söndag


15/6; lördag












9/6; söndag



8/6; lördag

Ja, fatta om man på riktigt förstod att spara in på våra barn kommer att bli ofattbart kostsamt i längden.
Tänk om man hade vett att värdera skolan.
Tänk om man också värderade välfärdspersonalens psykiska hälsa.
Om man förstod att vår känsla av otillräcklighet gnager i bröstkorgen långt efter att vi lämnat skolan för dagen. Och att den där känslan av att inte räcka till liksom borrar sig in i djupet av själen och lever sig kvar även på dagar när vi borde vara lediga."
Vi är inga superhjältar och vårt jobb är inget kall. Vi gråter, vrider och vänder oss på nätterna, stångar oss blodiga och skriker oss trötta inför döva öron.
Jag oroar mig -för på natten - över att inte räcka till… för mina barn, mina elever, min man, hästen och hunden. Och vi hann inte upp på Heddas student. Och nästa vecka har vi studentfirande varje dag - mån-Tors. Och revy på torsdagen. Och jobbfest på fredagen. Och fotbollscup i Sölvesborg -fre-sön…
Ingenting jag gör är tillräckligt bra… jag hinner inte tillräckligt mycket. Jag vill fira studenter, träna hästen, vara med på skolavslutningar, måla huset, titta på fotbollsmatcher, heja fram elever, laga vattenledningar, vattna blommor, dricka Cava, umgås med familj och vänner, springa, träna, vila, bygga altan… Idag är det mest ångest och stress i kroppen…
I onsdags sprang jag hem från jobbet - 12km.
I torsdags var vi på ekö. Försökte fixa vattenkranen som läcker - Anders hade beställt ventiler. Det hjälpte inte. Vi får beställa en ny kran. Putsade fönster och klippte gräs. Jag red när jag kom hem.

Igår var vi i Linköping. I klaras lägenhet. På Ikea. Lifehack: låna en kundvagn i släpet när man har köpt garderober.





3/6; måndag



