flisas

Efter en vecka med någon slags influensa och pyspunka i kroppen - kom sakta energin och kraften tillbaka.

I fredags när Linus övningskörde började lampan för däcktryck lysa.  Det glömde jag bort… När Anders kom hem såg han att det var punka på ett däck. Samma sak hände i höstas när Klara körde. Och jag såg att det var punka. Då bytte vi till vinterdäck. Nu hade vi punka på ett sommardäck och ett vinterdäck. I lördags morse åkte Anders in för att laga däcken. 

På eftermiddagen skulle Yvonne och jag hämta ett hästsläp inför tävlingen på söndagen. Då var det punka på transporten. Punka. Luften gick ur. Vi försökte med skum - men lyckades inte laga… Efter lite klurande - fick vi tag på ett hyrsläp med frontutlastning. 

På söndagen var det Göingeritten. Blytes och min comeback då vi skulle besegra broar, hjärnspöken och rädslor. Och vi gjorde det tillsammans. Starten gick bra. Vi red iväg först. Vi fick sällskap av Emma och hennes sto Palazhar. Ganska snabbt gick ett ekipage förbi - lite oro i ledet innan Blyte bestämde sig för att hänga med Palazha. Det regnade hela dagen men jag njöt av varje meter under den 50 km långa banan. Blyte är mina drömmars häst - en sån som bara finns i sagorna - men han överträffar dikten. Han ger så mycket energi. Jag riskerade inget, så när upploppet kom la jag mig efter Emma. Jag är så glad att inte vår saga avslutade på en bro i somras… att vi fick skriva om slutet, att vi får fortsätta vår tid ett tag till.

 

 

På jobbet brottas vi med en förödande "kundkultur" där skolledare är rädda att missnöjda elever ska ta sin skolpeng någon annanstans. Och där politikernas bild av skolan - inte känns igen av oss på golvet.

Eleverna har under många år bjudits in till samtal och tyckande om vad de ska arbeta, och med vem, de får upprepade chanser till omprov, och möjlighet att redovisa muntligt eller skriftligt, läsa eller lyssna, göra en lång eller kort uppgift. Elever har rätt till anpassningar och speciallösningar - men man kan aldrig anpassa bort det egna arbetet. Elever får säga “sitt” i en enkät - elever som tycker att tictok-filmer är lagom långa och som anser att det mesta som innebär ett arbete är för jobbigt och tråkigt - och de flesta skulle nog välja bort ansträngande uppgifter. De arbetsformer som vi lärare, tack vare vår utbildning och vår beprövade erfarenhet, vet är de mest effektiva för inlärningen hamnar av samma skäl sällan högt upp på ele­vernas önskelista. De är helt enkelt mer ansträngande. Det är ett energikrävande arbete att befästa kunskaper och skapa långtidsminne av tictok-filmer. 

Elever blir inte demokratiska medborgare för att de får bestämma i skolan – utan för att de rustas med kunskap… Under de senaste decennierna har skolan genomgått otaliga reformer: kommunalisering, fria skolval, betygssystem som skrivs om och läroplaner som uppdateras i ett rasande tempo. Ju mer politikerna upplever att skolan ”misslyckas”, desto fler pekpinnar vill de skruva in i styrdokumenten. Vi lärare behöver inte fler enkäter skriva av elever eller pekpinnar, regler eller nya läroplaner från politikerna. Vi  behöver mindre klasser (att labba med 27 elever säger sig självt att det inte blir en bra miljö), vi behöver tid att samarbeta med kompetenta kollegor som brinner för samma sak som jag - att utforma undervisningen så att eleverna lär sig så mycket som möjligt. Vi behöver få tillit och tilltro, förutsättningar och respekt.

En lärare vet vad som krävs för att skapa lektioner och gemenskap. Det ligger i läraryrket att främja lärandet, skapa gemenskap, se till att eleverna utvecklas både socialt och kunskapsmässigt samt att ge innehållet liv som kan få eleverna att lära sig. Men när vi inte är där… En lågmäld, men pågående oro… om att ständigt vara otillräcklig och alltid kunna göra mer. Att det hänger på oss lärare… Att vi ständigt behöver göra något bättre - ovisst vad… Och idag är jag inte där… Jag är en brist - i en felande länk. Jag kunde gjort mer… Jag kunde varit där?