flisas

Jag red på morgonen. Sedan har barnen och jag varit i biblioteket - perfekt när det har regnat idag. Nu har det spruckit upp - Anders spelar en runda golf. Och jag tänkte bjuda på lite bilder från sommaren, som faktiskt börjar ta slut - åtminstone semestern...

Årsdagar kommer - och de går. De gör mindre ont. Gårdagen tillbringade vi med Yvonne på Öland - i sand. Idag har vi sand här hemma. Jag städar. Och städar. Och tvättar. Och städar lite till. Idag kom regnet - nu är väl sommaren slut. Anders spelar golf. Killarna myser i soffan. Klara är hos Lova. Jag spelar ett par ord. Dricker kaffe från termosen. Njuter av en stilla dag i hemmet. Låter min kropp få vila - den orkar inte riktigt. Lungan vill helst inte ta djupa andetag fortfarande. Febern lurar till och från - även om jag mår bra nu.
Jag gick och tänkte på att det en gång fanns en annan familj som var mitt allt. Mamma. Pappa. Bror. De betyder såklart fortfarande väldigt mycket. Men nu har jag bildat en ny familj. Med en älskad man. Och vi har gjort barn. En del av mig - en del av honom. De är mitt allt. Det finns så många som har betytt och betyder mycket för mig. Men om man jämför. Blodsband. Varför är det så? Är det alltid så? Om/när mina barn får barn/familj - kommer jag inte att vara deras viktigaste familj längre? De kommer ju alltid vara mina viktigaste... Loopar i hjärnan. Kärlek i överflöd.

Bloggen uppdateras nu och då, sporadiskt, när jag har behov av det, när jag vill - inga måsten. Precis som det mesta just nu. Klara shoppar med Marianne, Anders spelar golf, Linus leker med Mattues, Sigge är i Moheda och jag ska snart till stallet - hovslagaren kommer och jag tänkte rida en eller ett par hästar. Solen skiner. Det är varmt. Det är sommar. Och sommaren överträffar sig själv hela tiden. Den är vacker. Det finns så många platser på jorden som är mitt paradis. En dag ska jag visa er bilder som visar skönhet. Ekö. I sin enkelhet - aldrig så nära mamma. Mamma som skulle fyllt 67 imorgon... 7 år har gått sedan hon lämnade oss. Och för en vecka sedan låg jag på Ekö och kände en del av smärtan som mamma kanske kände innan hon dog. Jag hade ont i hela kroppen och huden. Feber. Lungan. Det blev bättre. Ett par dagar. Sedan hade jag 39 graders feber igen och ont... Sedan försvann det igen - och nu hoppas jag att det är borta.
Vi har hunnit med ett besök på barnens gård, firat Klaras elvaårsdag och ett antal besök på olika badplatser och några ridturer. Nu tankar jag vätska för att orka eftermiddagen.

Go with the flow. Lever i harmoni. Bredvid varandra. Med varandra. Gör varandra bra. Kompenserar för svårigheter. Hjälper. När man säger ja oftare än nej - och släpper på meningslösa principer, som ingen blir gladare av... Försöker göra saker som jag - och vi - mår bra av. Umgås med vänner som man hinner träffa för sällan. I stunden man skriver blir man rädd - rädd att det ska försvinna när man skriver det. Men har man inte skrivit det - så kanske man inte kommer ihåg det. Att det finns dagar då alla får vara som man är. Man får sitt. Man lunkar på. Igår var en stranddag - som även innefattade ridning och tennisspel, samt översovning av grannbarnen. Idag har det varit mer moln. Men vi cyklade till badet. Jag har ridit och Anders spelar golf. Ikväll ska Klara gå in och hålla handen på Tyskland-Island. Stort. Linus och Anders åker och tittar. Jag och Sigge spanar från TV-soffan.

Det gör ont i mig - på riktigt, i märgen, när barnen slår sig. Jag kan liksom känna smärtan. Det gör nästan ondare när barnen slår sig än när jag slår mig själv... Min egen smärta kan jag kontrollera på ett annat sätt. En märklig känsla. För en stund sedan drog jag ut en en centimeter lång speta från Sigges tå - det kom var. han skrek. Jag höll hårt och drog. Det gjorde så ont.
Det är ungefär samma känsla när barnen säger något dumt till någon annan - det gör så ont i mig. Jag blir så arg och jag känner den andres vrede i mig som om det var jag som fick ta emot. Som om det var jag som hade sagt något dumt och gjort den andre ledsen...
Jag kan känna mina barns glädje i mig när de är glada och sprudlar. Lika mycket som jag kan känna att de är ledsna - har blivit sårade av någon annans ord eller slag...
I mig finns så många känslor - både min och mina barns. Aldrig trodde jag att mina barn skulle finnas så mycket i mig. Jag vill trösta och skydda. Jag vill ta tillbaka ord som de säger. Saker de gör - som inte passar. Jag vill lära dem. Men ibland kommer bara skrik. Pedagogiken saknas. Jag blir dränerad. Känner olust. Det gör bara ont. Jag vill att mina barn ska bli respekterade och älskade. Ha vänner. Vara goda kamrater.
Nä, det finns verkligen inte många som kan få mig att vara så glad, att känna sån smärta och sorgsenhet. Inte många som kan få mig att vara så ledsen eller känna sån ilska - som mina barn. Det finns inga jag respekterar och älskar så högt, och lågt - så innerligt... som mina barn.
Idag var vi på djursjukhuset med vår älskade Kenzo - en annan som fått mig att älska. Som fått mig upprörd, ledsen och arg. Han visade med all sin tydlighet att han inte är slut ännu - betedde sig som en unghund hos veterinären och övertygade henne om att den här gången räcker det att skriva ut lite tabletter.
Imorgon åker jag på landslagsläger med Baron. Yvonne kan ju inte rida och frågade om jag ville följa med. En ynnest. En erfarenhet.

... för att minnas. Hålla kvar vid kärleken, vänskapen, värmen, glädjen, lata dagar och lyckan när vardagen knackar på. Än ligger semester och sommarlov framför oss. Men tiden går fort.Korten är valda på måfå - det är inte alltid de bästa eller de med bäst skärpa. Men de visar något. Får minnen att leva.
, lite på måfådiv>