flisas

Helg. Fantastiskt höstväder. Idag har jag ridit. Amigo och jag. Med våra bästa vänner. Skuggorna. Av höstsolen. Sedan tog jag med mig barnen dit, plus Anja. De fick rida, och hjälpa mig i stallet. Imorgon är det studiedag. Och framåt veckan blir det Polen med estrella. 

Det är jobbigt när man hör sig själv sucka... Gång på gång. När man känner en olustkänsla i kroppen... Dagen har mest varit bra. Tills... En kollega säger ett par ord. Känslan i kroppen förändras. Jag vet att jag har i sak rätt. Att jag har försökt hjälpa henne. Men hon har inte haft tid... Jag förstår inte varför negativa ord ska nästla sig in och stanna kvar, på ett sätt som inte positiva gör....

Jag tror inte att jag har berättat att Baron och Yvonne kom i mål - som den näst sista. Men det var många som inte kom i mål. Och det fanns tvivel på vägen - hade Baron tränats tillräckligt, skulle Yvonnes fot hålla, och skulle de två tappskorna sätta punkt? Men det gick och jag är stolt över att vara en del av teamet - både före och under EM. En ära. En ynnest. Ett nytt kapitel i mitt liv. Igår tävlade jag ju själv. Min kropp håller. 5 mil. Visst är jag lite stel i nacke och lår idag - men det går. Benet sover inte mer än vanligt.
Idag vann Klaras fotbollslag mot Liatorp. Klara gjorde mål.
I eftermiddag har Sandra, Eric, Ebba, Jenny och Oskar varit här och fikat.
Det finns så många sorters kärlek! Som när kollegan delar med sig av en bra labb. Som när vännerna orkar lyssna på mig, och hjälper mig att vrida och vända på saker tills det blir rätt. Som när Klara skriver ett brev till sin nyfunna vän i Libanon. Som när de långt borta känns nära. Som när Kenzo puffar på mig och Chilla och Grålle stryker sig och spinner i mitt öra. Som när pappa, eller farmor och farfar, kommer direkt när vi behöver hjälp. Som när gamla mormor ringer för att höra hur vi mår och för att tala om att hon fortfarande lever... Som när Yvonne lånar ut sin häst till mig. Eller som när man kommer till stallet på morgonen och hör hur hästarna gnäggar. Som när folk respekterar och älskar varandra - och bara finns där, egentligen utan ord... Backar upp. Stöttar. Finns. Det är min rikedom!
Vad sägs om att vi alla lever i fred och respekterar varandras olikheter och ta vara på varandras styrkor. Vore inte det en bra idé? Låt folk få vara som de är. Jag möter inte bara barn som är elaka. Det är vuxna oxå. Förstår ni inte det? Förstår ni inte hur mycket ni påverkar era barn? Vi ska inte ge diagnoser för att det är "lättare" för oss - lättare för de andra barnen att förstå att barn är olika... Många kräver att alla olikheter måste förklaras. Respekt, acceptans och tolerans mot alla. Även om barnet inte säger emot, och visar känslor, betyder det inte att det är okej att vara elak. Någon gång kommer barnet att ge igen - på någon. Inuti gör det ont. Även på dem som inte visar något. Även i mamman...

Andetagen blir tyngre och tyngre hos lilleman. Så fridfullt att ligga jämte honom och summera dagen. Jag och amigo tog vårt pick och pack och lastade in oss i bilen för rökullaritten tillsammans med Madde/nalle och supergroomen Kim! Backe upp och backe ner... 50km. Vi red hand i hand över mållinjen, men förlorade med en noslängd. Vi blev trea. Lite trötta. Mycket nöjda. Och efter att ha tagit ett par munnar vin och ett par räkmackor som farmor hade fixat så känner jag mig rätt klar med den här dagen. En dag full av logistik som inte hade funkat utan farmor och farfar - tack! Anders har spelat golf och vunnit. Linus har tränat hockey och klara är på bio med en kompis... Nu längtar jag efter lugn. Jag behöver det. Min kropp behöver det. För trots att jag vill - så säger kroppen ifrån. Benet domnar och sover ständigt och jämt. 

Det finns så många ord. Ord som sårar. Ord som ger glädje. Ord som tolkas. Ord som blir sagda, och osagda. Och så finns det tystnad. Som kan säga mer än tusen ord. Är ord eller tystnad värst? Det finns så många sätt att säga samma sak. Så många tonlägen att använda. Jag tänker ofta på det i såväl yrkeslivet som privat... Ord kan ge självförtroende. Ord kan stjälpa...
Idag är en ledig söndag. Vi har promenerat. Snart åker Joggi hem. Anders spelar golf, och barnen och jag var en runda i stan.
Jag tänker på min vän, och hoppas att hon känner det! Imorgon ligger hon på operationsbordet. Våra tankar kommer finnas hos henne - precis som de har gjort varje dag det senaste halvåret. Jag hoppas att du känner det. Med tanke på det, känns väldigt mycket oviktigt. Därför skriver jag inte mer idag...

Dagarna går så fort. En fantastisk rolig helg har passerat - med dubbla kräftskivor med nya och gamla bekantskaper. Dressyrträning. Långritt. Jag försöker fylla dagarna med det som jag mår bra av. I mitt huvud finns vännen som mår dåligt. Jag försöker ta vara på det jag har. Mitt viktiga. Ändå hinner jag såklart inte med alla som jag tycker är viktiga... Det finns så många fina. Jag försöker rida och hålla igång - trots att benet somnar och domnar näst intill jämt nuförtiden. Linus växer med sina uppgifter - han packar gympapåsar, gör läxor och berättar vad han har gjort, försöker läsa och skriva. Och jag försöker säga till mig själv, mina barn och mina elever - att good verkligen är good enough. Att man strävar efter mer, men kan vara nöjd med mindre - om man har försökt och gjort sitt bästa. Nu ska mitt liv rulla vidare - en bajsblöja står på tur och så vill Linus att jag läser en saga. Anders är på golfkurs och Klara på fotboll.