flisas

Vi, barnen och jag, är hemkomna från Stockholm. Tänk att jag kan längta efter Anders när jag åker ifrån honom två nätter!? Men det är väl ett gott tecken. Liksom det är ett gott tecken att det är skönt att komma hem igen - ett städat hem och god mat. Liksom att det är ett gott tecken att det känns okej att börja jobba imorgon - även om det är ruskigt skönt att vara ledig. Alltid blir ångesten lite större på söndagskvällen när jag har haft lov.
Vi var på Skansen i sthlm. Föst var Linus lite rädd för djuren, men det blev bättre efter en stund. Och så fick han åka både tåg och buss. Och såklart fick de träffa sina kusiner - det är ju alltid roligt!
Idag har jag kört spår med Stimma - det gick bra. Framspår. Sedan körde jag skidor med hudarna. Hiho orkade inte. Jag fick vända och hämta honom. Jag trodde nästan att han skulle ge upp. Han andades tungt, men repade sig sedan.
Nu är det utfodringsdags!

Jag stannade hemma. De varnade på TV:n på morgonen. Kanske är jag löjlig - vi får se... Detta resulterade i att jag blev rastlös - min plan följdes inte. Så jag tvättar och bakar chokladmuffins:

150 gram smör

2 dl socker

2 st ägg

1 tsk vaniljsocker

1 dl mjölk

3 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

4 msk kakao

50 gram mörk choklad (70 %)

50 gram vit choklad

Tillagning

15 små eller 10 stora

1. Sätt ugnen på 200°. Montera vispen på din köksmaskin. Vispa smör och socker vitt och pösigt. Knäck sedan i ett ägg i taget och fortsätt vispa till en jämn smet. Tillsätt vaniljsocker och mjölk. Vispa några sekunder till så att det blandas. Ta ur vispen ur bunken.

2. Hacka de båda chokladsorterna i mindre bitar. Blanda de torra ingredienserna och chokladbitarna och rör ner i smeten med en slickepott eller slev.

3. Fördela smeten i formarna och grädda dem i mitten av ugnen i ca 15 min.


Framåt eftermiddagen åker vi nog till simhallen.

Från SMHI:s hemsida... Småland och Blekinge: "Varning klass 1 snöfall Från måndag middag snöfall som kan ge 5-10 cm nysnö till sena kvällen och nära kusterna frisk sydostlig vind."
Det kan bli bättre, det kan bli sämre...?!

Det snurrar i mitt huvud. Jag önskar att jag hade svar... en mamma att rådfråga... Ska jag och barnen åka som planerat till Karlskrona imorgon? Hur kommer vägarna se ut? Kommer jag bara känna att jag ska köra hemåt igen, om vädret blir sämre? Jag har hört att det ska komma in ett oväder imorgon igen... Berör det mig? Jag har sett fram mot resan till Frida och hennes pojkar och lilla Hedda. Men det kommer förhoppningsvis fler dagar...
Det är många dilemman man ställs inför. Många beslut som fattas utan att man blinkar. Och ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det. Något som jag funderar över är hur många aktiviteter barnen ska göra. Vad de ska göra. Hur mycket ska de testa? Jag vill inte begränsa, samtidigt inte pusha för hårt... Tänk om de inte får prova något som de skulle tycka var jätteroligt och bli jätteduktiga på...
Jag märker att jag är rastlös, jag saknar ridningen som blev min vardag i höstas. Mitt andningshål. Min motion. Jag gillar vintern - men saknar hästarna.
Till sist bjuder jag på konversationen från K i fredags: "Mamma, jag vill ha en lillasyster", "Men tänk om det blir en lillebror", "Det går bra det oxå - det är bara att sätta snoppen mot snippan".

En helg då det har hänt mycket - men i ett behagligt tempo. Min rastlösa kropp har fått jobba lite - med ett par svängar på längdskidor, lite pingis och så skottning. Det är grymt mycket snö - så mycket att jag troligtvis inte kan ta mig till Kalskrona imorgon. Jag hade sett fram mot att träffa Frida oh hennes kids... Igår kväll hade vi Eriksson/Jönsson på besök. Vi tittar på OS - några medaljer har det blivit. Älskar OS. För 4 år sedan såg jag Allt - då var jag mammaledig. Linus var pytten och sov jämt.

Kenzo är fortfarande halt från och till. Och tyvärr blir det inte så mycket tränat, snön tar bort min motivation. Eller jag är nog rättså sugen, men inte i snö...

Och imorgon åker jag till OS!

(För att se samtliga bilder får ni tryck på "februari"...)

och då hade jag slalomskidor i längdspåret...

det  gick väl sådär att få Stimma och dra...

alla minns väl att vannet gick när grädden vispades till semlorna... precis när gästerna kom! Tre timmar föddes Linus!

Vännen och Kollegan Fredrik Solfors har gjort en video:


Jag har kört ett bra uppletande med Stimma - en massa föremål utlagda på isen. Et litet lydnadspass, och så ligger ett kor spår ute. Anders jobar.

Och så ett tips från farfarn! Titta och imponeras!

Fanhelvetesjävlaskit - men ändå lättnad, tacksamhet och glädje... Jag fick sladd på bilen igår när jag körde hem från ridningen. En smal isväg, i låg fart. Hävde ett par sladdar, men kände att jag inte kunde kontrollera den sedan, ser träden komma mot mig. Det går så sakta, men ändå så fort. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle stanna uppe på vägen, men precis där var det ett djupt dike och jag kanar ner, långt ner... Ångrar sig. Funderar. Vill göra om. Vill göra rätt. Men jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda? Tankarna irrar - man hinner tänka massor, ändå ingenting... Helvete. Dör jag? Ligger på sidan, i en meter snö. Tar mig ut. Jag lever. Jag Lever! Hur gick det med bilen? Ringer hem på min mobil, samtidigt som jag inser att den snart kommer dö - Snäser åt min älskade svärmor (som passar barnen) att skynda sig att hitta telefonnummer till bärgaren - innan jag inser att det går fortare att ringa 118118 för att bli kopplad dit - och gör det, han lovar att komma direkt. Mitt ute i skogen. Ensam. I kylan. Rädd. skakig. Arg. Ledsen. Lättad. Allt på en gång. Tillfälligheter. Så liten skillnad på tur och utur. Liv och död. Jag mår bra. Väntar. Får tillslut tag på A som är på hockey - han komemr direkt. Hinner dit innan bärgaren, som ringer och säger att han blir sen. Det dröjer ytterligare en halvtimme pga en trafikolycka. När han kommer säger han att det kommer bli svårt. Förbannat. Inget är enkelt. Men det visar sig att efter skottning går det hyfsat enkelt och jag kan köra bilen hem. Med ostadiga ben. Kör sakta och får sladd igen - det var riktigt halt... Jag har kollat lite försäkringar idag - det blev ett hack i plasten bak, och en plåt hade hoppat ur sitt läge, alltså inga större skador - eftersom vi har vagnskadegarant på en ny bil tom 13/3 i år, så blir självrisken 6200 istället för 3000... Världsligt. Oväsentligt. Men tråkigt...

Idag har jag varit hemma med Linus - men han har varit pigg idag oxå, så om inget händer i att så får han gå till dagis imorgon. Jag har lyckats repetera elektrokemin och rätta matteprov idag. och i kväll var det premiär på Linus kvällsgympa - han var duktig och gjorde som man skulle, utan mycket hjälp av mig och han behövde inte heller följa efter Anja slaviskt!

Grattis Zacke!
Grattis Eric och Sandra som har blivit husägare till ett hus på Rydet!
Grattis till oss som får behålla våra älskade grannar! Jag kunde nog börjat gråta av glädje igår när Eric ringde och berättade att de fick köpa huset!
Idag fick Anders stanna hemma med Linus som har varit lite sjuk - kanske får han gå imorgon, kanske inte. Om inte så stannar jag hemma med honom.
Jag hade medarbetsamtal idag - gjorde nog varken för eller mot... men jag missade min lunch...

Idag jobbar jag eftermiddag. k var pigg igår - åkte skridskor hela dagen, men idag är hon sliten, luftrören låter, hon är hes så idag fick hon vara hemma igen. Men jag bör verkligen ha en klass i em eftersom jag hade de en gång i höstas, ingen gång hittills den här terminen och har bara klassen till v. 11...
Igår var Kenzo hos veterinären Janet i Växjö. Hon kände, klämde och fann att han var stel i höfterna. Men inget problem med knä t.ex. Vi tog röntgen oxå när han ändå var nerdrogad, och då syntes såklart den gamla bryggan på L7S1, och den kan säkert göra att han blir mer halt, och så låg den ena höften inte riktigt perfekt i skålen. Han fik Rimadyl, först i 10 dagar, sedan får vi se. Kanske blir det livslång medicinering. Det känns ändå okej - det var ingen "ny" skada, vilket borde kunna innebära att han kan leva med detta ett tag till, om än med smärtlindring. Han ska inte behöva ha ont. Vår älskade, livsglada hund. Bästa Kenzo. Jag skulle kunna skriva en hel roman om hans liv - om vårt liv tillsammans, men jag gör det en annan dag. Idag tror jag på livet.

Idag är jag hemma med K - hon kräkte två gånger igår och idag har hon 40 graders feber. Sart kommer dock A hem och jag åker och jobbar en stund... Vi får därför inte ihop det med Kenos veterinärtid och jag ringde och fick en ny tid på torsdag.

Hörde en fin låt; I den stora sorgens famn/Ted Gärdestad

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..

Här med min favvo; Freddie Wadlin: