flisas

Sakta har livet återvänt - jag vakande med igengrodda ögon, svårt att andas och en total orkeslöshet i kroppen. Kaffe, allergimedicin i ögonen, näsan och i tablett form samt ipren senare - har jag både orkat städa och åka till stan. Målet var ett par kaffekannor att låna på jobbet inför föräldramöte ikväll, samt fotbollsskor till Sigge han springer alltid runt i Linus eller Klaras på tok för stora skor - det känns livsfarligt. Nu har han ett par. Och jag fick nya Converse, och ett par dunkar vin. Nu har vi hämtat Linus och Sigge sover i vagnen.
Jag är klar med omdömen och samtal - jag önskar att jag kunde lagt den tiden det tar att skriva på den enskilda eleven. Tänk att få Prata med alla elever en kvart. Det hade gett något. Jag kunde talat om vad jag Verkligen tycker. Gett någon. Förklarat. Talat om att många gånger är det good enough. Att eleven är duktig. Att den ska fortsätta precis som den gör. Även när det inte är enkelt. Gör man så gott man kan - så kan det vara tillräckligt. Även om betyget "bara" blir ett E. Jag har suttit på många samtal med suckande, uppgivna föräldrar och ibland har jag känt igen mig när de har uttalat ord om att: "Det är ju inte det att jag inte älskar hen. Jag älskar hen lika mycket som de andra barnen... Men ibland är det så jobbigt... " Man älskar sina barn. Lika mycket. Men när det finns problem eller någon form av synlig eller osynlig funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp hen, stödja hen, försvara hen - hela tiden. Som förälder vill man orka. Man vill inte tycka att barnet är jobbigt. Man vill att andra ska tycka om det. Man vill ha förståelse för att det inte alltid funkar. För att barnet inte alltid gör som "alla andra". Man vill inte bli ifrågasatt. Man vill orka. Orka att ge barnet det som behövs. Orka att få barnet att orka. Man vill älska.
Jag sitter på samtal. Jag ser elever som mår bra. Och som inte mår bra. Som skruvar på sig. Som inte orkar höra fler gånger att hen borde försöka mer. "Om du bara försöker..." Vi behöver tala om för barnen, och föräldrarna, att barnet är bra på något, att det är tillräckligt bra. Alla vill lyckas. Även de som inte passar in i mallen.
Mitt i blogginlägget ringde Carolina. Älskade CarolinaFina - så fin. Vi pratade om Livet. Tack för pratstunden.

Blodsband... Blod är tjockare än vatten... Det går inte att komma ifrån.
Men jag är så stolt - och skryter över min vänner... Min bror som kallas den vite kenyanen i området där han bor, som springer maraton. På en vän som lägger om vanor. På en annan vän som utkämpar sin livs kamp nu. På en annan vän som sätter sig på höga hästar utan att blinka. På en vän som alltid är så snäll. Och en annan som alltid är så glad. Så trygg. En som är så smart. Och en som har alla svar. En som har mod. På min man som är min bättre hälft. Ni gör mig Stolt. Inte så ofta avundsjuk. Inte som jag kan bli på blodsband...
Dagarna går. Jag, vi, försöker räcka till, det är tufft i utvecklingssamtalstider, föräldramötestider, omdömestider, träningstider, tävlingstider... Vi gör så gott vi kan. Och dagen igår ägnade jag åt groomning av Hanna och Yvonne. Hanna vann 80km på Amigo. Yvonne vände på Baron och gemomgick en "icke tillåten veterinärbesiktning" så hon blev diskad - vilket är överklagat.
Äntligen är våren här - och dagen idag har vi varit på musikal i kyrkan, jag har ridit en runda med fina stallkompisar i den värmande solen,, pyssel i trädgården, veckohandling, innebandy och tennis. Allt är bra. Förutom den krånglande ryggen - men den är lite bättre, problem med ett öga och nästäppa - allergi?... Men allt vill bli bra.

Just nu, just idag - när jag inte kan, när solen fortfarande står på den blå himlen och jag inte har haft den tid jag önskar för egna aktiviteter (läs ridning) den här veckan - längtar jag efter en ridtur. Stalltjänst. Barnen har precis fått mat. Klara är på fotboll och Anders är på innebandy och fortsätter sedan till Danmark. Det är en halvtimme till Sigge och jag sitter i soffan och han äter välling. Till solen går ner - mörkret lägger sig. tröttheten breder ut sig i kroppen. Till lugnet lägger sig, och till jag inte längre önskar att jag var någon annanstans än just i min soffa. Kanske i sängen... Jag har varit på kurs i två dagar. NO-bional. Kul. Givande. Inspirerande. Intensivt. Och så har jag hunnit ha tre två utvecklingssamtal idag och ett inställt. Men jag kan konstatera att hur bra jag än trivs på jobbet - så kommer det ändå vara något annat som verkligen får mig att brinna. Vara hel. Mitt andningshål finns någon annanstans. Och i en halvtimme till kommer jag att önska att jag var där...
För någon i min närhet är det just att vara hemma som skulle vara den högsta önskan, någon skulle vilja ha ett jobb, en familj - för några är jobbet det viktigaste, för andra att orka gå några steg. De flesta har en önskan, ett hopp... Utan hopp - inget liv? En längtan... Ofta efter något annat.
Jag vill gärna vara lite mer där jag är. Därför kommer jag nu att byta Sigges bajsblöja och slå några innebandybollar med honom, innan det är dags för vällingmys för honom och Halvåttahosmig-titt med Linus.

Ett önskerecept från en läsare... Mammas starka räksås:
fräs ihop:
2 röda lökar
1 grön paprika
1 burk champinjoner

slå i:
1 msk vetemjöl
chilisås
2 dl grädde

krydda med:
salt, peppar och cayennepeppar (Man kan även ta i lite koriander, ingefära och lime samt färsk chili)

Låt allt stå och puttra tills det har fått fin konsistens

Lägg därefter i:
400 g skalade räkor
och häll i 1/2 dl koncentrerad apelsinjos och 1 dl vatten

Servera med ris.

Söndag kväll igen. Barnen sitter i badet. Anders spelar innebandy. I helgen har det varit dop för Ebba, och sedan var Persson här på kvällen, idag red jag på morgonen och sedan var vi på trettioårskalas hos Jenny. Det har varit riktigt aprilväder idag - sol, vind och snö omvartannat. Katten, som numer kallas Grålle, har anpassat sig bra.

Det blev ingen tur till Ullared - men det blev en katt. En katt som blev ångest. Det visade sig att katten var äldre än vad de hade sagt. Det visade sig att katten hade en syster - som nu lämnandes. De var de enda i kullen... Vi tog honom till vår ensamma katt för att hennes bror hade dött - vi tog katten från hans älskade syster, som nu lämnades ensam. Det hade varit en annan sak om katten hade varit yngre... Katten låg utslagen mitt på golvet hela dagen. Flåsade. Medan ångesten byggdes upp i mitt bröst. Framåt kvällen hämtade han sig. Spann. Busade. Åt och drack - alltmedan min ångest sakta släppte. Jag vill ha facit. Facit som sällan finns till livet. När jag löser mattetal använder jag gärna facit - löser matteuppgiften baklänges. Det blev tydligt på analystentan - då jag plötsligt blev varse om att det inte fanns facit på tentan. Det blev en omtenta - min första och enda. Jag fick ändra strategi. Jag vill veta att jag gör rätt. Att det blir rätt för dem runt omkring mig. För alla. Ibland blir det inte rätt. Ibland blir det fel. Lev med det. Men det är så svårt...När jag dessutom inte får all fakta innan att grunda mina beslut på - då blir det ännu svårare. Vi ville ha en ung katt - en kattunge, som inte behövde lämna sin älskade syster, som kunde vänja sig vid oss, vår katt och vår hund. Men idag känns det bättre. I skrivande stund busar han med mina fingrar. Han spinner. Han verkar trivas. På sitt sätt. Kanske ska jag inte tänka så mycket. Djur har inte mänskliga känslor? Djur är anpassningsbara.