flisas

Det börjar närma sig maj. Efter april - som har gett oss aprilväder i allra högsta (eller lägsta) grad. Blåst. Regn. Sol. Snö. Hagel. Innan klockan tio har fyra årstider passerat... Men idag finns det hopp om vår. Om sol. Om värme. Jag lämnade Sigge en stund på dagis - de skulle repetera inför kvällens teaterföreställning. Jag går en runda med Myggan. Det är sol. Det är stilla. Jag hör fåglar. Jag ser Myggan springa runt som en kalv på vårbete. Samtidigt som hon lyder minsta vink. Håller alltid koll på mig. Följer mig som den trogna hund hon är. Jag känner Våren i mig. Ögonen och näsan rinner. Pollen i luften. Jag sätter den ena foten framför den andra - en del steg är svårare än andra. Benet lyder inte riktigt. Det sover under knät. Benet känns tungt. Och jag fick det bekräftat i måndags. Utan röntgen dock. Det finns en nervpåverkan. Jag fick inte upp vänstra tårna - musklerna svarar inte riktigt. Jag har inte samma styrka i vänstra benet. Han försökte sig på lite "hjälp till självhjälp" - jag fick övningar att göra. Han var inte säker på att det skulle hjälpa - men det är värt ett försök. Och han tyckte att det är bra att jag rör på mig - men "gör det med måtta". Vad menar man med det? Ett gympapass? Rida en enmilsrunda? Åtta mil? Grooma sexton mil? Stå på labbet i tre timmar i rad? Det är inte lätt med begränsningar. Men jag väljer att försöka göra det jag mår bra av. Väljer att fortsätta sätta det ena benet framför det andra - även om vissa steg är svåra. Jag väljer att inte låta min kropp begränsa mig - som så många gånger förut.
I helgen väntar SM för Nisse och Yvonne. Jag ska grooma. De blir spännande. Jag red honom igår kväll. Det gick bra. En gunghäst. På fyra ben.

Det är morgon. Jag har en ledig dag framför mig. Resten av familjen har åkt till Stockholm för att heja fram Vipers i SM-finalen. Efter mycket vånda bestämde jag mig för att stanna hemma. Ryggen är dålig - det blir nog jobbigt att sitta i så många timmar. (Måste upp på min dotolista nästa vecka - men vem ska jag kontakta? En sjukgymnast? En kiropraktor? En läkare?... Jag vill ha en quickfix - men tror nog inte att det finns... Jag vill vara helt bra! Jag vill få känna mig stark. Hel. Underbenet domar av allt mer, det känns svagare - jag liksom trampar luft, men det positiva är att jag har inte så ont i ryggen om jag inte står eller går sakta länge - då gör det å andra sidan svinont - så ont så att jag nästan svimmar... Men det kanske är bättre att det är problem i benet än i ryggen? Och jag kan ju gå fort! Och jag känner mig förhållandevis stark.) Det finns en del som jag behöver göra hemma - inget som inte, egentligen kan vänta... Men ändå - att vara med sin familj. Dela ögonblicket. dagen med dem jag älskar. De åkte buss klockan 6. Nu sitter jag och äter frukost. Hela dagen är framför mig. Lite ridning. Städning. Jag behöver handla. Och hänga upp tvätten som jag la i vid 5 i morse. Titta på SM-finalen på TV. Lite jobb. Gå ut med Myggan. Och helt plötsligt känner jag - stressad. Inga "måsten". Men ändå... Det är bäst att jag äter upp frukosten och åker till stallet. En sak i taget. Ena benet framför det andra.

Det snöar...

Och jag skriker vårskrik. 

Och ser hopp. Om våren. Inne i ladan. 

Förra veckan hade vi utvecklingssamtal med Linus lärare och resurs. Efter var jag ganska nöjd. Jag hade sagt det jag ville. Ungefär. Jag hade inte blivit arg. Eller ledsen. Jag var saklig. Och kanske lite hårdare än vad jag brukar. Läraren var tyst. Skyllde ifrån sig lite. Kom med få svar. Resursen försöker. Jag hade frågat om anpassning - om de var nöjda med anpassningarna? Jag hade pratat om att jag tyckte att det fanns större mål som skulle tecknas ner i iup:n än "klara klockan" - även om läraren tyckte att det var ett "bra mål". Jag hade pratat om att det är viktigt att L får gå hel ur. Frågat om åtgärdsprogram. Och en plan för att klara matte, svenska och engelska - och de andra ämnena. Jag hade talat om vikten av att begränsa - att inte gapa efter för mycket. Vikten av att klara av det som man har bestämt - hellre än att misslyckas. Jag påtalade mängden prov - och frågade om alternativa former att kolla kunskaper. Frågade om mängden stoff. Jag frågade på vilket sätt paddan användes och tipsade om hur man kunde göra - för att underlätta. För att hitta andra sätt... Jag frågade återigen om om de hade haft kontakt med SPSM. Och visade material som man kan använda sig av på paddan. Jag frågade om deras tankar. Efter några dagar ringde resursen. Hon kände att det inte hade varit ett bra möte. Och ville att vi skulle ha ett nytt möte med specialpedagogen veckan efter påsk. Jag tänker på det som står i skollagen:
Syftet med utbildningen inom skolväsendet
4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare."
Vidare läser jag:
"8 § Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.
I diskrimineringslagen (2008:567) finns bestämmelser som har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter inom utbildningsområdet oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:960)."
Och:
"8 § Om det inom ramen för undervisningen eller genom resultatet på ett nationellt prov, uppgifter från lärare, övrig skolpersonal, en elev eller en elevs vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, trots att stöd har getts i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, ska detta anmälas till rektorn. Detsamma gäller om det finns särskilda skäl att anta att sådana anpassningar inte skulle vara tillräckliga. Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.
Samråd ska ske med elevhälsan, om det inte är uppenbart obehövligt.
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd. ...
Åtgärdsprogram
9 § Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd. Av programmet ska behovet av särskilt stöd och hur det ska tillgodoses framgå. Av programmet ska det också framgå när åtgärderna ska följas upp och utvärderas och vem som är ansvarig för uppföljningen respektive utvärderingen. Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas.
...
Utformningen av det särskilda stödet i vissa skolformer
10 § För en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås."
Och i Läroplanen står det:
"Grundläggande värden
Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Förståelse och medmänsklighet
Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där. ..."
Och vidare:
En likvärdig utbildning
Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper. Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas. Normerna för likvärdigheten anges genom de nationella målen. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.
Och lite till...:
Läraren ska:
ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,
stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,
ge utrymme för elevens förmåga att själv skapa och använda olika uttrycksmedel,
stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter,
samverka med andra lärare i arbetet för att nå utbildningsmålen, och
organisera och genomföra arbetet så att eleven
- utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga,
- upplever att kunskap är meningsfull och att den egna kunskapsutvecklingen går framåt,
- får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling,
- successivt får fler och större självständiga uppgifter och ett ökat eget ansvar,
- får möjligheter till ämnesfördjupning, överblick och sammanhang, och
- får möjlighet att arbeta ämnesövergripande."
En likvärdig skola - är inte lika för alla! Undervisningen ska anpassas efter förutsättningar och behov - och skapa lust att lära. Det är ganska tydligt tycker jag. Man kan inte bara nöja sig med att lämna ut omdömen - och sedan sätta upp målet "lära sig klockan". När det handlar om så mycket mer. Utveckla läsförståelse, hitta uttrycksformer... Jag ifrågasatte det nya mötet lite - vad hjälper ett möte? Specialpedagogen verkar oerhört upptagen - är det inte bättre att hon träffar Linus då? Många nöten är så oerhört meningslösa. Det sägs bara det vi redan vet. Lite som för att ha "ryggen fri" - vi har haft ett möte. Vad väntar man på? Möten kan vara bra - men gör dem produktiva! Onödiga möten är dränerande. Ingen tar ett Riktigt ansvar. Skyller mest ifrån sig. Bollar vidare till någon annan. Men vem? Vem kan hjälpa? Vem har kunskapen? Vem har makten att besluta?
Dessutom hade specialpedagogen tyckt att resursen gjorde fel när hon gjorde om ett matteprov med Linus. Resursen var säker på att L kunde mer än vad han hade visat när han satt själv med provet. Hon vägledde, skrev och gjorde som de brukade. Det var fel. Enligt SP. Alla ska göra ett prov likadant. Hur ska man annars kunna jämföra? Där sjönk mitt förtroende för henne... Jag blev mörkrädd. Jag berättade för resursen hur jag tänker. Om att man måste fundera efter varför man har ett prov och vad man ska testa. Är det ett läsförståelseprov kan man självklart inte hjälpa eleven att förstå texten. Är det ett prov om medeltiden kanske det inte är så viktigt att eleven skriver ner sina svar?